Det fanns en tid när begreppet ”välskrivning” var en viktig del av kunskapen om svenska språket. Den minnesgode kan säkert relatera till dessa välskrivningsövningar. I övningarna ingick att lära sig hantera en penna med ”penngreppet”. Under flit, koncentration och överinseende av läraren i ämnet modersmål fick elever öva. Detta upplevdes förstås ofta som tråkigt men utöver den färdighetsträning det innebar bidrog det exempelvis till en utveckling av viktig finmotorik. Lägg därtill läsbarhet av det handskrivna ordet. Jämför gärna med att endast formulera ord via tangentbordet.
Numera och allt oftare kan man ta del av hur forskare framhåller att denna typ av övningar är bra för barn och unga. I stark kontrast till detta fortsätter Skolverket att tillämpa digitalisering som något enastående för den svenska skolan. Från politikerhåll spirar dock ett yrvaket uppvaknande, i så måtto att det plötsligt tycks viktigt med lärande via skolböcker.
Barn och ungdomars digitala vanor utanför skoltid är, milt uttryckt, välkänt och mycket omfattande. Dessa vanor leder inte sällan till varierande problem. Visst vore det underbart om skolan kunde vara lite av en frizon och därmed verka som kompenserande motvikt till det tilltagande digitala raseriet?
Nu är det bråttom att sätta ner foten. Att bryta det digitala raseriet. Hög tid att även lyfta fram värdet av andra mer traditionella former av kunskapsinhämtning.
Karl Åke Bloom
