Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: Inte svenska, inte finska, utan engelska

Den 13 april höll Sveriges och Finlands statsministrar, Magdalena Andersson och Sanna Marin, en gemensam pressträff för att diskutera frågor kopplade till eventuella Natoansökningar.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Landets politiska kommentatorer var på plats. De analyserade vad som sas och vad ett framtida beslut kunde innebära. Frågorna var och är viktiga.

En mindre viktig fråga, men ändå en fråga, gäller språkvalet. De talade inte svenska, inte finska, utan engelska. Något liknande hade inte skett för 50 år sedan, förmodligen inte för 25 år sedan heller. Detta säger något om relationen, dels mellan svenska och finska, dels mellan svenska och engelska.

Förr hörde vi ofta finska politiker tala svenska när de intervjuades även om de hade finska som modersmål. De hade lärt sig svenska under sin utbildning, och svenska är tillsammans med finska officiellt språk i Finland. I det finska samhället blir svenskans roll mindre och engelskans större.

Tolkar på EU-parlamentet

Den andra frågan gäller relationen mellan svenska och engelska. Vid den här pressträffen talar alltså de båda statsministrarna engelska, och det säger en del om engelskans ställning i de båda länderna.

Ett alternativ hade förstås varit att var och en talade sitt modersmål och att en tolk översatte. Den politiska diskussionen i EU-parlamentet är uppbyggd på den principen: politikerna talar sitt modersmål och tolkarna översätter. I korridorerna låter det naturligtvis annorlunda.

För drygt ett år sedan, när pandemin låg överst på nyhetshyllan, hölls ständiga presskonferenser om pandemiläget. Frågorna var många och en del kom från utländska journalister. I flera fall ställdes frågorna på engelska, som också fick svar på engelska. Det förekom inte att en tysk eller fransk journalist ställde en fråga på tyska eller franska. Presskonferensernas två språk var svenska och engelska.

Som ett andraspråk

Vad betyder nu detta? Jag har svårt att se det på annat sätt än att det offentliga Sverige numera är tvåspråkigt, att engelska inofficiellt fått andraspråksstatus i landet. Förr var engelska ett främmande språk, nu är det snarast ett andraspråk, ett språk som alla, åtminstone de yngre, förutsätts kunna hyfsat bra.

Är den här utvecklingen bra eller dålig? Oavsett vilket, utvecklingen lär fortsätta. Det finns ingen väg tillbaka.

Det är rimligtvis ingen som retar sig på att folk kan tala engelska, vilket för övrigt är ett krav i många yrkesroller. Det som irriterar är när språken blandas, till exempel när man försöker skapa content med något engelskt ord i den i övrigt svenska texten.

Engelska lånord kan irritera, men det stora som sker i det svenska språksamhället är att engelskan nu intar rollen som andraspråk i Sverige.

LÄS OCKSÅ: När Stefan Löfven blev en språklig early adopter

LÄS OCKSÅ: Två, tre eller fyra genus

LÄS OCKSÅ: Dubbla imperativer