Vi fick "välja" ny förskola men inga likvärdiga alternativ fanns kvar. Nu bor vi bland kossor, pizzerior och en megaförskola. Den stadsbilden rimmar inte. Det här var inte det vi lämnade Göteborg för. Avseende megaförskolan sa en politiker till mig att "barnen på övervåningen inte ser barnen på nedre våningen". Min nu fyraåriga dotter kan nu namnen på barn, pedagoger och föräldrar. Inte bara i sin grupp, utan i stora delar av huset. Det säger något om hur många möten barnen får varje dag. Ändå är ytan per barn mindre nu än innan. Jag har inte hittat någon positiv forskning, ur ett barns perspektiv avseende megaförskolor.
Enligt Skolverket bör barngrupper för de yngsta vara 6 till 12 barn. Var efterlevs detta? Och vad gör politiker för att "riktlinjer" inte bara blir riktlinjer? Pedagogerna gör ett fantastiskt arbete i Ale. De tar hand om våra barn oavsett slott eller koja. Men de måste få rimliga förutsättningar. Slutar de, har Ale ett problem på riktigt.
När någon frågar om jag trivs i Älvängen svarar jag alltid nej och berättar varför
På kommunfullmäktiges möte den 20 april var svaren på allmänhetens frågor (från oroliga föräldrar) att allt är i sin ordning. Men vi som bor här har inte samma bild. Föräldrar har överklagat, demonstrerat, larmat och gråtit. Det finns en anledning till att "allmänheten" dyker upp på kommunfullmäktigemöten. Att "Skolföräldrar i Ale" med snart 400 medlemmar finns. Att nätverket Stoppa förskolan finns. Att förtroendet för politiker sänks och att unga inte väljer att skaffa barn. Det är en orolig omvärld men också oroligt lokalt.
Barnkonventionen är lag i Sverige. Ändå används den av politiker för att motivera stängningen av Björklövets förskola, samtidigt som föräldrar hänvisar till samma lag för motsatt slutsats. Är barnkonventionen en fin formulering utan verklig betydelse? Politiker säkerställer att barnkonventionen efterlevs efter en barnkonsekvensanalys. Min barnkonsekvensanalys är att barnen inte ville byta förskola och att pedagoger och föräldrar grät när Björklövets förskola var den andra förskolan inom kort som lades ner. Ett år senare tvingas Älvängenbor sätta sina barn i Nödinge, med motiveringen att det föds för få barn.
Måste lyssna
När någon frågar om jag trivs i Älvängen svarar jag alltid nej och berättar varför. Vi kan leva med dåliga lekplatser och sena tåg. Men när det inte längre är barnvänligt, och när vi inte blir lyssnade på, går en gräns. Politiker måste börja lyssna. Jag hoppas det är bättre i Göteborg. Annars vet jag inte var jag och min familj ska bo.
Varför finns Skolinspektionens riktlinjer för barngrupper om de ändå inte följs? Hur ska föräldrar kunna påverka beslut innan de redan är fattade? Hur ska barnets bästa bli verklighet i praktiken, inte bara på papper?
Cisilia Lindblad
