Göteborgs stad står inför välkända utmaningar i sina kärnverksamheter. Det handlar om kvalitet som sviktar, ansvar som inte alltid utkrävs och verksamheter som inte fungerar som de ska. Det är i det läget medarbetare och chefer kallas till workshops där exempel som “Åh, vad bra svenska du pratar” lyfts fram som “små, subtila komplimanger som signalerar låg förväntan”.
Det är en prioritering som säger mer om felriktat fokus än om verklighetens behov. Samtidigt konstateras att medarbetare har upplevt rasism och att en betydande andel kopplar det till etnicitet. Det är allvarligt. Men just därför blir frågan om vad vi väljer att lägga tid och resurser på avgörande.
För problemen i stadens verksamheter kräver ingen tolkning. De är redan tydliga. Det handlar inte om hur något kan uppfattas – utan om vad som faktiskt händer. Och här uppstår motsägelsen.
Samtidigt läggs tid och resurser på att analysera hur människor pratar med varandra, i verksamheter där utmaningarna är allt annat än språkliga
Under lång tid har medarbetare och chefer uppmuntrats att ge beröm, lyfta varandra och arbeta med konstruktiv återkoppling som en del av en god arbetsmiljö. Nu beskrivs samma vardagliga uttryck som något som kan vara rasism. Det är en förskjutning som borde väcka frågor. Jag minns själv när jag fick höra just den kommentaren, ny i Sverige. Jag uppfattade det som uppmuntran. Som ett steg in – inte ett tecken på utanförskap.
Samtidigt läggs tid och resurser på att analysera hur människor pratar med varandra, i verksamheter där utmaningarna är allt annat än språkliga. Det finns en återkommande känsla i samhällsdebatten: att vanligt folk inte längre känner igen sig. Det är i grunden inte svårt att förstå varför.
Ökad polarisering
När det som upplevs som vänlighet definieras som rasism, samtidigt som mer påtagliga problem kvarstår, uppstår en spricka mellan teori och verklighet. Den sprickan är inte harmlös. Den riskerar att underminera förtroendet – och i förlängningen bidra till ökad polarisering.
Självklart ska rasism motverkas. Men det kräver också en förmåga att skilja mellan illvilja och välvilja. Om allt ryms inom samma begrepp, då förlorar begreppet sin skärpa.
Det offentliga har ett ansvar att prioritera rätt. I Göteborg innebär det att lägga kraften där den gör verklig skillnad: på kvalitet i omsorgen, på fungerande verksamheter och på tydligt ansvarstagande.
Det vi i praktiken signalerar i dag är något annat: Att det viktigaste inte är vad som görs – utan hur det som sägs kan tolkas.
Göteborg behöver inte fler tolkningsövningar. Göteborg behöver en välfärd som fungerar. För när fokus hamnar fel – då märks det. Inte i teorin. Utan i verkligheten. Det är där förtroendet avgörs.
Sanda Anton Henriksson (SD), ersättare i kommunfullmäktige Göteborg
