Någon dag senare hittade jag uppmaningen ”Fortsätt hör av er!” på sportsidorna.
För en del låter detta helt naturligt, andra anser att det måste heta ”Fortsätt höra av er!”
Hur skulle du uttrycka dig? Föreställ dig en situation vid matbordet där barnen ägnar sig åt sina telefoner i stället för att äta. Säger du ”Fortsätt ät nu ungar!” eller ”Fortsätt äta nu ungar!”?
Det första alternativet med fortsätt ät har den fördelen i talet att man kan lägga tryck på båda verbformerna. Det blir uppmaning på uppmaning. De exempel vi hittar i tidningstext är oftast korta meningar som passar bra i rubriker.
Det vore intressant att veta hur stor andel av läsekretsen som reagerade på de här båda exemplen i GP, men det vet ingen av oss. En del lägger märke till exemplen, andra gör det inte.
Så, vad är problemet? Jo, i exemplen sluta riv, fortsätt hör av er och fortsätt ät har vi två imperativformer efter varandra. Konstruktionen är inte okänd för språkvetare, och den brukar kallas dubbelt imperativ. Såväl fortsätt som ät är imperativformer, uppmaningsformer.
Imperativen kallas tillsammans med presens och imperfekt för finita verbformer, och mönstret är att det bara förekommer en finit form per sats. Man säger jag lovar ringa i morgon, aldrig jag lovar ringer i morgon. Två imperativformer efter varandra är följaktligen ett udda fenomen i grammatiken.
Det finns emellertid ingen naturlag som förbjuder dubbelt imperativ. Det är konventionen som avgör, alltså vad som är och har varit brukligt. Det faktum att konstruktionen uppmärksammats och fått ett namn tyder på att den har upplevts som avvikande. En rimlig tolkning är att konstruktionen blivit vanligare under de senaste 50 åren, och nya uttrycksmönster väcker ofta misstänksamhet.
Frågan är om det numera är accepterat att använda dubbelt imperativ. Svaret blir snarast nja.
Språkrådet har på sin webbplats en Frågelåda (väl värd ett besök). Där utgår man från exemplet Sluta rök! och skriver: ”I skriftspråk rekommenderar vi Sluta röka!”
Sveriges mest omfattande grammatik, Svenska Akademiens grammatik, uttrycker sig på följande sätt: ”Dubbelimperativen har ett vardagligt stilvärde och förekommer mest i talspråk.”
För det första har alltså dubbelimperativen ett vardagligt stilvärde. För det andra har tidningsprosan under ganska lång tid stegvis blivit mer vardaglig och talspråksinfluerad. Utifrån detta finns det goda skäl att tro att konstruktionen kommer att bli vanligare i skrift och att Språkrådet så småningom kommer att modifiera sin rekommendation. Det avgörande är hur läsare och skribenter uppfattar fraser som fortsätt hör av er.
Jag säger detsamma: Fortsätt hör av er! Eller vänta nu: Fortsätt höra av er!