Barnmorskeprofessionen är ett kvinnodominerat legitimationsyrke med ett självständigt kompetensområde, med ensamrätt till titeln barnmorska. Barnmorskor ska arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Professionen förväntas därmed att aktivt bidra till den kunskapsutveckling inom barnmorskans kompetensområde som vården vilar på.
Att forskning är en integrerad del av professionens ansvar är odiskutabelt, men de ekonomiska förutsättningarna gör det nästintill omöjligt för barnmorskor att delta i den. Många tvingas välja mellan sina forskningsambitioner och ren ekonomisk överlevnad.
Eftersom många påbörjar forskarutbildningen senare i livet, ofta med familj och försörjningsansvar, innebär steget in i akademin en privatekonomisk risk. Vilket varken skulle accepteras eller förkomma inom andra professioners sammanhang, där kompetensutveckling sker. Tidsbegränsade anställningar, sänkta löner, otydliga villkor och avsaknad av tydliga karriärvägar gör att forskarutbildningen snarare framstår som en oproportionerlig utmaning än en möjlighet.
Förbättra kvinnors hälsa
En erfaren barnmorska som nyligen antagits till forskarutbildning beskriver sin situation: mitt i livet, två små barn, ett bolån och en lönesänkning på nästan 20 000 kronor i månaden när hon går från kliniskt arbete till doktorandtjänst. Hennes berättelse är inte unik, den är typisk, vilket belyser problemet.
Forskning är en grundförutsättning för att stärka barnmorskans profession och i förlängningen förbättra kvinnors hälsa. Trots detta är den ekonomiska konsekvensen av en forskarkarriär så omfattande att barnmorskor tvingas överväga om de ens har råd att bidra till den kunskapsutveckling som professionen vilar på. Det är en paradox som inte bara är ohållbar, den är farlig. Den hotar både professionens utveckling och kvaliteten i den vård kvinnor erbjuds.
Samtidigt, erbjuds läkare som doktorerar lönetillägg, kliniska ersättningar och flexibla kombinationstjänster, förmåner som doktorerande barnmorskor med universitetsanställning konsekvent exkluderas från. Skillnaden handlar varken om kompetens, ansvar eller akademiska meriter. Den handlar om strukturella skillnader där professioner ställs mot varandra, utifrån vilka som anses värda att investera i.
Om vi menar allvar med att kvinnor ska ha tillgång till evidensbaserad, jämlik och säker vård måste barnmorskors forskningsvillkor bli likvärdiga andra professioners.
Resultatet är ett kunskapssystem där vissa grupper ges förtur att forma framtidens vård, medan barnmorskans perspektiv systematiskt marginaliseras. Detta drabbar inte bara professionen, utan hela fältet för reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa. Barnmorskors forskning fångar den komplexa verkligheten inom sexuell reproduktiv, perinatal hälsa och rättigheter. Utan detta perspektiv, riskerar forskningen att tappa sin förankring i vardagen och i förlängningen försämras den evidensbaserade vård som bedrivs.
Redan i dag råder en allvarlig brist på universitetslektorer vid barnmorskeprogrammen, de få doktorerande barnmorskorna är därför en viktig resurs. Eftersom erfarna barnmorskor avstår eller tvingas bort från forskarbanan, minskar återväxten av både lektorer och doktorander. Det innebär att utbildningen försvagas, kompetensförsörjningen hotas och patientsäkerheten riskeras.
Tom ambition
Det är hög tid att öronmärka resurser för detta kvinnodominerade och strategiskt viktiga kunskapsfält. Om vi menar allvar med att kvinnor ska ha tillgång till evidensbaserad, jämlik och säker vård måste barnmorskors forskningsvillkor bli likvärdiga andra professioners.
Doktorerande barnmorskor ska inte behöva bära ett personligt ekonomiskt straff för att bidra till samhällets kunskapsutveckling. De behöver konkurrenskraftiga löner, flexibla kombinationstjänster och långsiktiga forskartjänster som gör det möjligt att förena klinik och forskning över tid. Annars blir talet om evidensbaserad vård en tom ambition. Forskning inom kvinnors hälsa är inte en kostnadspost. Det är en investering i jämställdhet, patientsäkerhet och ett modernt, rättvist och verklighetsförankrat hälso- och sjukvårdssystem.
Mabel Zamora Hernandez, barnmorska och doktorand vid Linköpings Universitet, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundets lokalförening Stockholm
Frida Berg, barnmorska och doktorand vid Göteborgs universitet, doktorandrepresentant vid Vetenskapliga rådet - Svenska barnmorskeförbundet
Maria Johansson Offerman, barnmorska och doktorand vid Mälardalens universitet, styrelseledamot i Svenska barnmorskeförbundet lokalförening Västmanland
Petra Östlund, barnmorska och doktorand vid Karolinska Institutet, kliniskt verksam vid Akademiska sjukhuset
Elin Gunnarsson, barnmorska och doktorand vid Karolinska Institutet
Maria Spets, barnmorska och doktorand på Linköpings universitet, ordförande för Svenska barnmorskeförbundets lokalförening Östergötland
Anna Thomson, barnmorska och doktorand vid Umeå Universitet
Karin Henley Listermar, barnmorska och doktorand vid Karolinska Institutet och kliniskt verksam på BB Huddinge
Ylva af Sandeberg, barnmorska på Livio Fertilitetscentrum Stockholm och doktorand Uppsala universitet, institutionen för kvinnors och barns hälsa
Sara Nyback, barnmorska och doktorand vid Uppsala universitet.
Johanna Sandén, Barnmorska och doktorand vid Umeå Universitet.
Esther Lloyd, Barnmorska och doktorand vid Sophiahemmet Högskola
