Slutreplik
30/4 Om inga israeler dödas i terrordåd kommer ingen att få dödsstraff
16/4 När Israel inför dödsstraff bara för palestinier måste Sverige agera
Bjur invänder mot att jag beskriver lagen som grundad på etnicitet och pekar på att straffet är för de som “döms för dödliga terrorattacker i syfte att förneka staten Israels existens.” Men det är just hur lagen är skriven som tydliggör dess diskriminerande natur. Låt oss ta två exempel på terrorbrott utförda på Västbanken. 1994 sköt Baruch Goldstein ihjäl 29 muslimer i en moské i Hebron. 2015 brändes två föräldrar och dess spädbarn ihjäl i en attack av Amiram Ben-Uliel i byn Duma. Dessa fall hade inte omfattats av den nya lagen, för att de utfördes av israeler mot palestinier.
Apartheid eftersträvansvärt
Men de två exemplen visar på något mer. Itamar Ben-Gvir, den högerextreme minister som drivit fram dödsstraffslagen, har en historia av att ha hyllat just Goldstein. Han har kallat Goldstein “en hjälte,” och hade länge ett porträtt av honom på väggen i sitt hem.
Ben-Gvirs partikamrat, parlamentarikern Limor Son Har-Melech, har kallat mannen bakom attentatet i Duma för “en helig, rättfärdig man” och kampanjar för hans frigivning. Kontexten som tvingat fram dödsstrafflagen är just dessa politiska krafter i Israel som inte ser apartheid som något skamfullt, utan något att eftersträva. Där är Ben-Gvir en villig förgrundsgestalt, men tyvärr inte ensam.
Att kalla separationen av rättssystem för israeler och palestinier på samma landområde för apartheid är inte något som görs med lätthet. Internationella domstolen i Haag gjorde en sådan bedömning i ett utförligt rättsligt yttrande 2024, som Tidöregeringen “ står helt och fullt bakom.”
Medan jag inte har samsyn med Bjur angående dödsstrafflagen har jag det med utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som varit tydlig med att Sverige i alla lägen motsätter sig dödsstraffet och att Israels lag är diskriminerande. Det är bra.
Det jag dock efterfrågade i min debattartikel var ett agerande från utrikesministern i paritet med hennes återkommande fördömanden.
Men det är just hur lagen är skriven som tydliggör dess diskriminerande natur.
Det är positivt att Malmer Stenergard har svängt, och nu vill ha EU-begränsningar på handel med israeliska bosättningar för att öka kostnaden för israeliska folkrättsbrott. Det senaste utrikesministermötet i EU i april visade dock återigen brist på handling.
Därför ser vi att Sverige behöver gå fram med ett eget stopp på bosättarhandeln. Fem EU-länder har redan tagit detta steg. Sverige kan göra det också, om den politiska viljan att omsätta fördömanden i handling finns. Gör den det, Malmer Stenergard?
Sara Kukka-Salam, Tro och Solidaritet
