Det planerade arenaprojektet kommer att kosta betydligt mer än de 15 miljarder kronor som ofta nämns. Kostnadsöverskridanden sker av olika skäl. De tidiga ritningarna är oftast grova, så viktiga detaljer är ännu inte klara (som är fallet i Göteborg). Det finns osäkerheter i leveranskedjorna och materialpriserna – Gulfkriget är en aktuell påminnelse om vad som kan hända. Mänskliga faktorer spelar också en roll. Tidiga uppskattningar är alltför optimistiska, ofta för att man vill att projekten ska godkännas, vilket leder till att kostnaderna underskattas redan från början. Forskning visar att detta mönster är vanligt inom olika sektorer och länder, snarare sällsynta misstag.
Detta faktum bekräftas av min personliga erfarenhet som tidigare generaldirektör för projektdirektoratet vid Europeiska investeringsbanken, där jag var ansvarig för att finansiera hundratals projekt per år i och utanför Europa.
Det finns ingen anledning att anta att Göteborg är undantaget från dessa osäkerheter och faktorer. Faktum är att Göteborg redan har sett detta fenomen med stigande kostnader i andra nyligen genomförda projekt, som Västlänken vars kostnader stigit med mer än det tredubbla till 71 miljarder.
Avsevärt dyrare
Det är realistiskt att förvänta sig att kostnader kommer att stiga avsevärt och att inkludera en reserv på omkring 30–50 procent, snarare än att enbart utgå från den ursprungliga uppskattningen. Siffran på 15 miljarder kronor blir således 18–22 miljarder kronor. Man bör även beakta oförutsedda händelser som ytterligare kan öka kostnaderna.
Så, vad händer när dessa högre kostnader slår igenom? Även om regeringen delvis kommer att ta kostnaden för Västlänken är det oklokt att räkna med att denna generositet kommer att upprepas. Det är oundvikligt att det får vidare konsekvenser för de offentliga finanserna och tjänsterna, eftersom det finns ett begränsat antal sätt att skaffa fram medel.
Eftersom budgetarna är begränsade innebär högre utgifter för ett projekt nödvändigtvis att de tillgängliga medlen för andra områden, såsom utbildning, social omsorg, transport eller bostäder, minskar. Detta kan mildras genom att öka kommunens skuldsättning, men det leder till högre räntebetalningar och minskar ändå den finansiella flexibiliteten för andra ändamål. Alternativen är högre skatter och högre biljettpriser i de nya anläggningarna.
Ett tillvägagångssätt – att riva allt och bygga nytt – specificerades redan från början som en del av den politiska överenskommelsen vid den tiden
För det andra, inför dessa risker och det mycket stora finansieringsbehovet, kräver god förvaltning en noggrann jämförelse av alternativen. Tyvärr har detta aldrig gjorts för Scandinavium/Valhallabadet-projektet. Ett tillvägagångssätt – att riva allt och bygga nytt – specificerades redan från början som en del av den politiska överenskommelsen vid den tiden. Sedan dess har allt planerings- och arkitektarbete utgått från detta enda tillvägagångssätt som en given förutsättning.
Detta strider mot rekommendationer från alla yrkesorganisationer. Exempelvis har både Internationella arkitektunionen och Europas arkitekturråd just denna månad upprepat att arkitekttävlingar ger högre värde när lösningen är resultat av tävlingen snarare än att den påtvingas. Det bör finnas flexibilitet i designuppdragen för att möjliggöra bättre lösningar.
Jag och mina kollegor är övertygade om att alternativ som innebär renovering av Scandinavium och Valhallabadet kan erbjuda i stort sett samma tjänster till lägre kostnader och med färre risker.
Ikonisk byggnad
Detta är viktigt eftersom valet är tydligt: återanvändning och anpassning av befintliga byggnader innebär potentiella besparingar på miljarder samt en betydande minskning av koldioxidavtrycket. En rivning skulle innebära förlusten av Valhallabadet, en viktig samhällstillgång och en ikonisk byggnad – något som med rätta bör betraktas som en del av vårt europeiska kulturarv.
Det är självklart nödvändigt att noggrant överväga alternativen innan man satsar så stora summor av offentliga medel. Håller ni inte med om det?
Dr. Christopher Hurst, rådgivare Europa Nostra, tidigare generaldirektör för projektdirektoriatet vid Europeiska investeringsbanken
