För tillfället går debatten het kring fastemånaden ramadan och dess inverkan på skolarbetet, runtom i landet och så även i skolorna där vi verkar. Debatten belyser en kulturkrock där elevers fasta under ramadan gör att de ibland inte orkar med skolarbetet. Detta blir än mer påtagligt i en tid då många nationella prov genomförs och betyg ska sättas.
I denna debatt hörs inga samtal med dem detta berör, det vill säga de elever som fastar och deras föräldrar. I alla dessa debatter om slöjförbud, moskéer, koranskolor, finansiering av moskéer och ramadan så saknas en viktig komponent – de berörda.
Oftast handlar det om symbolpolitik där allt är svart eller vitt, förbud eller inte. När vi inte har modet att ta debatten med dem det berör blir våra argument svaga på grund av att vi inte vet. Vi gissar och antar samt skräms och ryggar tillbaka för det som är annorlunda. Varför ställer vi inte frågor som gör att vi kan mötas i mitten och eventuellt skapa nya vägar framåt där vi möts i förståelse och respekt i det nya landet?
Vi som lärare tror att det är viktigt att föra fram vår professions uppdrag i samtalet om ramadan, att förklara varför det blir svårt i det nya landet och på så sätt lösa ett eventuellt dilemma tillsammans.
Vi som lärare tror att det är viktigt att föra fram vår professions uppdrag i samtalet om ramadan, att förklara varför det blir svårt i det nya landet och på så sätt lösa ett eventuellt dilemma tillsammans.
Vid flera tillfällen har vi tagit denna debatt, senast bjöd en av oss in alla föräldrar till dem elever som fastade på ett föräldramöte där även eleverna deltog. Detta möte var befriande då olika åsikter möttes och bland annat lyftes skolans roll och hur Ramadan i Sverige påverkar skolans uppdrag.
Det var föräldrar från olika länder som alla hade olika tankar och åsikter i frågan. Vi diskuterade grupptryck kring att fasta, koranen, kultur, religion och hur en eventuell samsyn kan nås så att eleverna orkar och mår bra i sitt skolarbete. Mötet öppnade upp för en ömsesidig respekt där alla var överens om att samtalet är grunden för vår demokrati och att vi säger som det är, inte ser människor som offer och att vi ställer krav samtidigt som vi lyssnar och tar in synpunkter från samtliga.
Vår erfarenhet är att det aldrig blivit en konflikt i ett öppet samtal där man diskuterar olika frågor kring religion och kultur, utan tvärtom blir det snarare en befrielse att någon äntligen vågar lyfta frågan.
Det handlar om respekt och ansvar. Respekt för en annan människa och ansvar för det vi gör i skolan. Vi tror att mycket i Sverige skulle se annorlunda ut om vi på allvar tar dessa samtal. Vi själva skulle lära oss väldigt mycket genom att ställa ärliga och raka frågor, förklara hur vi ser på olika fenomen och sedan lyssna för att förstå. Varje människa måste få en anledning till ett beslut kring olika frågor grundade på information från till exempel skolan. Om vi talar om vår ståndpunkt har vi gjort vårt jobb, sedan är det upp till varje enskild person att fatta ett beslut.
Vår erfarenhet är att det aldrig blivit en konflikt i ett öppet samtal där man diskuterar olika frågor kring religion och kultur, utan tvärtom blir det snarare en befrielse att någon äntligen vågar lyfta frågan.
Dessa samtal kan till exempel handla om hijab, koranskolor, hur man hanterar badhuset då det gäller simundervisning, att byta om tillsammans samt vår kamp för jämställdhet och varför ibland kulturer krockar. Vi tror att det är en bra väg att gå att ta upp dessa aktuella ämnen i vardagen.
De här kulturkrockarna behöver diskuteras för att tillsammans kunna lösa frågan i samförstånd. Det blir mycket diskussion, skratt, allvar i våra gemensamma möten och till sist landar vi alltid i en lösning.
Det är dags att på allvar öppna dörren och att våga mötas i en gemensam värdegrund där fokus ligger på vilka rättigheter och skyldigheter vi har.
Detta sätt att jobba kring föräldrar, ”Öppet hus” och att skapa relationer som bär där vi pratar utifrån vårt uppdrag i skolan och vår värdegrund måste ligga som en bas för arbetet i skolan med våra nyanlända elever och deras föräldrar.
Vi måste använda våra styrdokument som en tydlig indikation för att ta samtalet som öppnar upp för nya vägar och modeller utifrån den värdegrund som skolans uppdrag vilar på.
Det är dags att på allvar öppna dörren och att våga mötas i en gemensam värdegrund där fokus ligger på vilka rättigheter och skyldigheter vi har. För att leva tillsammans i solidaritet och samförstånd i ett demokratiskt samhälle fordras både rättigheter och skyldigheter samt att vi tar varandra på allvar.
Jonathan Brash
lärare årskurs 4-6
Annelie Danling Brash
samordnare/förstelärare för nyanlända och lärande på Nyköpings Högstadium