I dagens svenska lever prepositionen å mest kvar i en del fasta uttryck, till exempel ”å ena sidan”, ”å andra sidan”. I många hundra år har å och på levt sida vid sida i språket men på har successivt tagit över.
Detta är dock inte allt som finns att säga om å, utan det finns mängder av sammansättningar där första ledet är å. I många fall finns sammansättningar med både å och på:åverkan/påverkan, åminnelse/påminnelse,åtta sig/påta sig,åse’betrakta’/ påse (till påseende). De här ordparen representerar olika ord – olika uttal och olika betydelse. Det intressanta är att de är bildade på samma sätt men har utvecklats på olika sätt. De blandas aldrig ihop. Man har pålägg på smörgåsen, aldrig ålägg. Den som vill ha fler exempel kan titta under å i ordboken. I exempelvis Svensk ordbok (finns på nätet) kan man dessutom under ”historik” kolla att det är prepositionen å som inleder.
Ursprunget till på är faktiskt ett upp å, som blev upp på, som blev på. I tal är det svårt eller omöjligt att höra var gränserna mellan orden går. I en tid när bara en minoritet var läs- och skrivkunnig hade man inget stöd i skriftbilden för att identifiera ordgränserna.
Prepositionen å, stavad a, finns på runstenar från 800-talet. Stavningen på är också gammal men inte fullt så gammal. Den uppträder på 1300-talet.
Om man tycker att det är osannolikt att slutljudet i ett ord kopieras i början på nästa ord, kan man jämföra med hur pronomenet i blev ni. Förklaringen här ligger i fraser som haven i och skolen i, där ett n kopieras från verbet till pronomenet i. De tidigaste beläggen på ni är från 1600-talet. Det började som ett språkligt misstag på 1600-talet, men blev sedan korrekt svenska. Det gamla pronomenet i används fortfarande av dialekttalare i Bohuslän och Västergötland.
Stavningarna å och på för äldre a och pa kom först på 1500-talet då bokstaven å introducerades i svensk text för att markera å-ljudet. Det var ett a skrivet med ett litet ovanför. Bokstäverna ä och ö var från början a och o skrivna med ett e ovanför.
Svenskans preposition å har sina språkliga kusiner i engelskans on och tyskans an, ett gemensamt germanskt ord alltså.
Från medeltiden och framåt lånade svenskan mängder av ord från tyskan, däribland några hundra verb och substantiv med förstavelsen an, alltså den tyska prepositionen. Ett intressant exempel är anse, som kan jämföras medåse och påse (påseende). Eller anklaga, som kan jämföras med åklagare och klaga på.
Andra exempel: anta/åta/påta, anlägga/ålägga/pålägga och ankomma/åkomma/påkomma.
Detta är förstås olika ord som aldrig blandas ihop. Vi tänker inte på att orden är sammansättningar där det första ledet är prepositionen å eller på, eller kanske tyskans an.Å, på och an har alla sitt ursprung i en (ur)germansk preposition.
Om vädret skulle vara lite tråkigt någon dag kan man fundera över sådana här mönster och likheter i vårt svenska ordförråd. En del är lånat, som ord på an. Annat är svenskt som å och på. I dagens svenska skapar vi nya sammansättningar med på, aldrig med å eller an.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska
