Sedan andra världskriget har idén om USA som “den fria världens ledare” noggrant odlats och brett internaliserats. Även när misstag begicks var den rådande uppfattningen inom stora delar av Europas politiska etablissemang att den övergripande utvecklingen i slutändan var positiv. Den föreställningen framstår nu som den myt den länge varit.
Den senaste tidens utveckling har gjort detta svårare att ignorera. Donald J. Trumps andra maktövertagande har fört med sig hot om att dra sig ur Nato, tillsammans med ett förnyat insisterande på att USA bör “ta” Grönland. Detta är inga obetydliga retoriska utsvävningar. De är signaler – tydliga påminnelser om att relationen mellan USA och Europa aldrig har varit en relation mellan jämlikar, utan en relation strukturerad av makt. Sverige, liksom många andra europeiska nationer, har dragits in i ett svårt läge som den nuvarande politiska ledningen har begränsad förmåga att hantera, annat än att “noggrant följa utvecklingen”.
Började inte med Trump
Det djupare problemet är inte Trump i sig. Hans framgång framställs ofta som en avvikelse – ett brott mot amerikanska värderingar; därav vädjan om “tålamod”. Men “America First” började inte med Trump. Det har länge varit en vägledande princip i USA:s utrikespolitik. Det som har förändrats är inte innehållet, utan stilen. Språket har blivit grövre, metoderna mer transparenta. Den underliggande logiken är densamma: att säkra amerikanska intressen, även när det sker på andras bekostnad.
Det som ofta beskrivits som amerikansk “soft power” har alltid vilat på mer grundläggande former av makt. USA upprätthåller omfattande infrastruktur över hela Europa, vilket möjliggör maktprojektion och påverkar strategiska utfall. Sveriges relativt nyliga inträde i Nato har ytterligare förstärkt detta. Ekonomiskt fortsätter den amerikanska dollarns dominans att strukturera det globala finanssystemet, vilket begränsar Europas monetära autonomi. Politiskt finner sig europeiska regeringar, såsom Sveriges, ofta i att anpassa sig till USA:s positioner, även mot sina egna intressen. I årtionden tolererades – eller till och med omfamnades – denna ordning, under antagandet att den skapade stabilitet. I dag framstår den alltmer som en svaghet.
Den obekväma sanningen är att Europas relation till USA länge har präglats av asymmetri. Den har i betydande utsträckning varit en beroenderelation – militärt, finansiellt och politiskt. I takt med att motsägelserna inom det amerikanska systemet blir allt mer synliga, medför detta beroende ökade risker.
I årtionden tolererades – eller till och med omfamnades – denna ordning, under antagandet att den skapade stabilitet
Att göra slut, i detta sammanhang, innebär inte att bryta alla band. Men det innebär ett erkännande av att den nuvarande ordningen inte längre är hållbar. Det innebär att minska beroendet av USA-ledda militära och finansiella system, inklusive en global ordning strukturerad kring dollarns dominans. Det innebär att stärka det europeiska samarbetet och utveckla större autonomi. Det innebär att mer öppet och pragmatiskt engagera sig med ett bredare spektrum av globala aktörer i en alltmer multipolär värld.
Och det innebär att återta en mer självständig röst i frågor om internationell rätt — en röst som är villig att konsekvent fördöma överträdelser, oavsett vem som begår dem. Sverige har tidigare visat att en sådan väg är möjlig. Landet har en gång spelat en självständig och principfast roll på den globala scenen, särskilt i frågor om internationell rätt, jämlikhet och diplomati.
Inget av detta kommer att vara enkelt. Breaking up is hard to do (särskilt efter Nato:s utvidgning). USA förblir en enorm ekonomisk, politisk och kulturell kraft i Europa. Men i Europa i stort – och i Sverige – för att parafrasera den store Paul Simon: Lägg upp en ny plan, Jan.. Du behöver inte va’ blyg, Stig. Gör dig bara fri.
Stefano B. Longo, professor i sociologi vid Göteborgs universitet
