När coronaviruset drabbade vårt samhälle förra våren var osäkerheten stor, folks jakt efter kunskap, tydliga besked och fakta var enorm. I april 2020 hade vi ändå så pass stor förståelse för viruset att det stod klart att de gamla och svaga var extra drabbade. Kommunens beskrivning av läget gällande spridningen av corona på äldreboenden matchade inte de vittnesmål vi fick från läsare och tipsare. När vi försökte begära ut vilka äldreboenden som drabbats av smitta så fick vi blankt nej då man hänvisade till att enskilda kunde bli lidande. Experterna var dock helt överens om att vi borde få ut den här informationen då det inte skulle bryta mot patientsekretessen i och med att specifika personers uppgifter inte skulle bli offentliga. Vi inledde då en granskning där vi med hjälp av våra läsare kunde visa hur snabbt smittan spred sig. Efter en tid tvärvände Göteborgs stad och lämnade ut uppgifterna.
Det pandemin och situationen jag beskriver ovan så tydligt visade var hur förgänglig offentlighetsprincipen, och därför även tryckfrihetsförordningen, kan vara. Givetvis var förra våren en helt exceptionell tid då kommuner och myndigheter pressades hårt. En sådan stress kan leda till felbeslut. Hur pressen och stressen upplevdes tar sig uttryck i ett internt mejl från Trosas kommunchef Johan Sandlund, som först publicerades i Södermanlands nyheter: ”Förunderligt vad de publicistiska fantomerna vill att vi ska prioritera högst just nu".
LÄS MER: Reaktioner på sociala medier ska inte likställas med svenskarnas åsikter
Jag kan ha förståelse för att det är jobbigt att inte kunna jobba i skymundan i en pressad tid men det är kommuners, regioners och myndigheters skyldighet att inte undanhålla information och det är ju faktiskt just i kriser som mediers möjlighet till granskning blir allra viktigast. När varje beslut kan få enorm påverkan på många människors liv är det extra viktigt att den tredje statsmakten faktiskt kan kontrollera hur och på vilka grunder dessa beslut tas. För medier som satsar mycket på granskande journalistik är offentlighetsprincipen en viktig grundsten för att vi ska kunna utföra vårt uppdrag. Göteborgs-Posten har två år i rad vunnit Sveriges finaste pris för granskande journalistik, Guldspaden, och i år är vi nominerade igen. Om våra prisbelönta journalister ska fortsätta att granska makten måste offentlighetsprincipen fortsatt vara helig.
I Reportrar utan gränsers årliga rapport om pressfrihet hamnar Sverige på tredje plats i världen. Det ska ju sägas att Sverige alltså är ett av de länder med bäst pressfriheten i världen men trots den höga placeringen tar rapporten just upp inskränkningar i offentlighetsprincipen som ett av hoten. För att Sverige nu ska leva upp till sin höga placering borde Coronakommissionen, som ska granska Sveriges agerande under pandemin, också titta närmare på hur offentlighetsprincipen efterlevdes, något som Utgivarnas vd tidigare har uppmanat till. Som det ser ut nu så verkar den frågan inte vara en aspekt trots att det finns en punkt i kommissionens direktiv som ska avhandla ”Kommunikationen med anledning av virusutbrottet”. Det är givetvis befogat för kommissionen att titta närmare på om FHM:s presskonferenser genomfördes på bästa sätt eller om det var rimligt att skicka sms till alla svenskar med coronainformation men minst lika viktigt är att utvärdera om de som opartiskt ska granska FHM och andra myndigheter kunde utnyttja sin grundlagsstadgade möjlighet att göra så.
I förra veckan gav regeringen besked om att de tillsätter en utredare för att titta på hur offentlighetsprincipen fungerat under pandemin. Det låter lovvärt samtidigt som man kan undra varför frågan inte ingick i Coronakommissionens utredning från början och varför frågan lyfts just nu? Kanske har de debattartiklar och krönikor som skrivits om pressfrihet fått effekt? Det visar än mer på vikten av att vi i medierna fortsätter att hålla frågan högt upp på agendan.
Det är ytterst viktigt att vi medier, och Sverige som nation, står enade mot sådana här försök till påtryckningar och skrämselstrategier för att tysta pressen.
Rapporten tar också upp andra länders agerande mot journalister i Sverige. Framför allt Kina har de senaste åren flyttat fram sina positioner mot svenska medier och landets ambassadör har tidigare bland annat kritiserat GP för att vara för kritiska mot Kina. Journalisten Jojje Olsson fick nyligen ett direkt hot skickat till sig från kinesiska ambassaden, ett mejl avslutades med meningen:
”Vi uppmanar dig att omedelbart upphöra med dina felaktiga handlingar, i annat fall kommer du till slut att möta konsekvenserna av dina handlingar”.
LÄS MER: Därför blev 2020 GP:s bästa år sedan 1974
Det är ytterst viktigt att vi medier, och Sverige som nation, står enade mot sådana här försök till påtryckningar och skrämselstrategier för att tysta pressen. Därför upplåter GP i dag sin förstasida av tidningen och sajt för att påminna om hur det skulle kunna se ut om vi inte hade pressfrihet i Sverige. Om den här texten hade publicerats i ett land som Kina, som hamnar i botten på pressfrihetslistan, hade kanske flera stycken tagits bort redan innan publicering. Enligt Reportrar utan gränser håller Kina sju journalister fängslade på grund av hur de rapporterade om pandemin och Kina är det land i världen som har flest journalister i fängelser. Förutom den här krönikan tittar vi i dag närmare på pressfriheten ur andra perspektiv, bland annat i en intervju med Ali Kalaei som inte har kunnat bo i sitt hemland Iran på tio år på grund av sin journalistik.
Totalt sett dödades 49 journalister världen över under 2020 och hittills har sex dödats under 2021, för att hedra dem och alla andra som står upp för pressfrihet och det fria ordet manifesterar vi i dag vår rätt att granska makten och utan inskränkningar kunna publicera våra avslöjanden.
