Jag vet precis vad som förgyller min tillvaro. Det går inte att köpa för pengar. Det går inte att planera. Men när det väl sker, kommer det med samma effekt som att doppa näsan i en burk luktsalt. Allt vaknar till liv och får färg. Jag är mitt uppe i arbetet med en ny teaterföreställning i Stockholm. Mitt uppe i den bubbla som det är att jobba intensivt med ett projekt under ett antal månader. Färre och färre saker lyckas tränga igenom.
För en vecka sedan gick jag och teaterensemblen till en restaurang på Kungsholmen. Det dracks öl och åts anka. Stället var fullt av folk, gäster som kom och gick, vi stannade kvar fram till stängning. Personalen var trevlig och hjälpsam. Rutinerad. När vi skulle betala kom notan i en klassisk, svart, avlång och något styv notapärm i läder. Ni vet en sån som notor brukar komma i, med ett litet fack i ena hörnet där man lägger sitt kort. Den är liksom själva sinnebilden för hur en betalning på en restaurang ska gå till. Jag kan fortfarande minnas hur jag som barn imponerat såg på när min pappa öppnade, la i kreditkortet och stängde igen. När servitören sedan hade dragit kortet snirklade min pappa dit en signatur. Klassiskt. I jämförelse med hur betalningen sker i dag – direkt vid bordet med en vidrig liten kortmaskin. Hur som helst. Efter att vi hade betalat samlades vi upp utanför restaurangen. Då hände det. Luktsaltet.
Han hade lika gärna kunnat komma ut med kockens knivset och frågat om det var vårt.
Ut från restaurangen kom servitören med andan i halsen. Han höll upp notapärmen. Med en hoppfull blick, som om han hade räddat vår kväll, frågade han om det var någon av oss som hade glömt sin plånbok. Vi fattade ing-en-ting. Det var tre minuter sedan han la den på vårt bord. Och nu trodde han att det var vår plånbok. Han hade lika gärna kunnat komma ut med kockens knivset och frågat om det var vårt. Det är som om en biografmaskinist skulle komma springandes med en filmrulle efter avslutad visning och fråga vems den är.
Fastän vi var helt övertygade om att notapärmen tillhörde restaurangen, var stämningen så förvirrad att vi behövde se det svart på vitt. Vi bad honom öppna den. Där låg vårt kvitto. Han kollade på notapärmen på samma sätt som en långsynt person försöker läsa en text utan läsglasögon. När det till slut gick upp för honom, att föremålet han försiktigt höll i sin hand var just den notapärm han fingrat på hela kvällen, lommade han tillbaka in i restaurangen. Helt ovetandes om hur han penetrerat min bubbla, fått tillvaron att öppna sig och explodera i färg.
Gör: Bor på en fullsmetad bargata för första gången i mitt liv. Gillar sorlet och pulsen.
Läser: Gör lite research och läser ”Konsten att bli gammal” av Wilhelm Schmid.
Tittar på: Oändliga mängder företagslogotyper och slogans till ett kommande projekt.
Fler krönikor av Anton Hellström:
LÄS MER:Jag vill inte veta vad som stämmer
LÄS MER:Månadens dikt – en reflektion över det svenska språket
LÄS MER:En fjärils vingslag kan skapa oväntade vänskaper
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
