Jag har alltid älskat myter. Omfattningen spelar inte någon roll. Det kan vara allt från tusenåriga till mer vardagliga berättelser. Kanske med eftertryck på de lite mer vardagliga. Exempelvis myten om att det byggs en tidsmaskin i en specifik skivbutik i stan och att det enda som återstår av bygget är en enda, liten, väldigt svårlöst detalj. Balsam för själen. Berättelserna som ger en möjlighet att närma sig det okända. Som en kompass. Ett bra verktyg för att navigera och försöka förstå världen. Speciellt i en tid när allt strävar efter att bevisas vara sant eller falskt.
Jag menar inte konspirationsteorier, utan myterna som inte behöver motbevisas. Som inte gagnar något specifikt ändamål. Myterna som inte bygger på vetenskaplig grund utan anekdotisk bevisföring. Tron på att det finns eller har funnits oförklarliga ting. Vår existens, vår värld, måste innehålla mer än det vi faktiskt kan bevisa. Just nu springer mina tankar i väg till myten om Loch Ness-odjuret. Jag hoppas innerligt att de kämpar som dag in och dag ut står och spanar vid Loch Ness, förstår vilken insats de gör för mig och tusentals andra. För oss som vill tro. Ni får inte ge upp. Inte innan ni med egna ögon sökt igenom varenda kubikcentimeter i sjön där vi tror att odjuret är. Vig ditt liv åt mig och min förhoppning. Ge. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Upp.
Vår tro och dess mysterier kräver inte några svar eller någonting tillbaka.
Jag kan också glädjas åt andras tro. Vare sig det är älvor i skogen, sömnproblem vid fullmåne, skogsrån eller ufon. Har såklart ingen aning om ufon finns eller inte, jag vill inte veta, jag vill tro. Känna pulsen slå när jag kollar suddig dokumentation av någon som påstår sig ha fångat dem på film. De är inte mindre verkliga än det liv vi själva har hittat på. Ett jobb, en bostad, några fritidsaktiviteter. En knivskarp bild gör inte det ena mer verkligt än det andra.
Vår tro och dess mysterier kräver inte några svar eller någonting tillbaka. Fantasin och förhoppningen väger tyngre än kravet på bevis. Loch Ness-odjuret känner inget ansvar över att visa sig verklig, kanske är det därför det aldrig har kommit upp till ytan och blivit dokumenterat. Kanske är det därför det bara finns oklara minnen, gamla texter eller ofattbart skakiga fotografier som försöker visa det vi inte vet så mycket om. Du kanske inte tror på Loch Ness. Men tror du på att det finns en ensam man, klädd i en lång, rutig rock, som vid exakt samma tid varje dag, smyger ner i Göteborgs katakomber, plockar fram en mintpastill ur ett silveretui och tänker? Tänker och tänker, tills han inte står ut längre. Gå dit och leta bevis om du vill, men håll dem långt borta från mig.
Ser på: Fortsatt mycket dart och gläds åt att Gary Anderson är tillbaka!
Gör: Trivs med känslan av att få avsluta projekt och påbörja ett nytt.
Lyssnar på: ”Ett liv är kort – om artisten Kjell Höglund”, P4 Dokumentär.
Fler krönikor av Anton Hellström:
LÄS MER:Månadens dikt – en reflektion över det svenska språket
LÄS MER:En fjärils vingslag kan skapa oväntade vänskaper
LÄS MER:Snälla föräldrar, sluta ställa tusen frågor till era barn
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
