De senaste åren har jag märkt en tendens i samhället; föräldrar som konstant ställer flertalet frågor till sina barn. Hela tiden. Stämningen är att barnen har makt över allt som händer dem eller att de måste ge en indikation på att föräldern gissar rätt.
Ett extremt exempel i min stadsdel Majorna kan se ut på följande vis. Ett barn i cirka ettårsåldern, vi kan kalla honom Stefan, sitter i en barnvagn på spårvagnshållplatsen. Bredvid honom står hans pappa, stressad och förvirrad. ”Vill Stefan ha mössan på? Vill Stefan ha vantarna på? Vill du inte ha vantarna på? Vantarna av? Det är vantsäsong. Men lilla vän, vill du ha mössan på nu då?” Jag tänker att Stefan inte vet vad han ska svara. Sätt mössan på Stefans huvud. Eller inte, men det är inte upp till Stefan. Han ser ganska tillfreds ut, men tappar snart tålamodet när han hela tiden måste parera alla frågor. ”Oj, är Stefan lite sur? Vantar på? Mössa av?” Vi går på vagnen, inte tillsammans – jag är inte Stefans pappa, men samtidigt. Sätter mig en bit bort. ”Tyckte du om att vara hos farmor? Tycker Stefan om Stefans farmor på samma sätt som Stefans pappa tycker om Stefans pappas mamma?” Stefan reagerar inte utan pekar på en bil. ”Tycker Stefan om bilar?” Stefan pressar en banan mellan fingrarna. ”Gillar Stefan pressad banan?” Det uppstår förvirring.
Det är inget fel i att ställa frågor, men mängden, framför allt till barn, så små att de knappt förstår innebörden eller kan ge ett svar som är det bästa för dem.
Dagen fortlöper, Stefan och hans pappa sitter på ett kafé. ”Vill Stefan ha päron- eller hallondricka?” Stefan pekar lite otydligt på pärondrickan. ”Tycker du om päron?” Ja, det gör han. Men han gillar också hallon. ”Vill Stefan sitta på den eller den stolen?” Stefan dimper ner på en stol med pärondricka över hela overallen. ”Ska vi ta av overallen? Ska pappa också ta av sig sin jacka?” Jag tänker snarare att Stefans pappa kan ta av sig sin jacka om han är varm. Det har ingenting med Stefans fria vilja att göra.
Jag förespråkar inte någon hård uppfostran och på något sätt förstår jag att frågorna är ett resultat av att försöka hålla situationen i schack. Jag känner också kärlek till Stefans pappa och jag tror jag förstår honom. Men varför denna kolossala mängd frågor? Jag vill hävda att det är något som hänt de senaste, kanske fem–tio åren. Det är inget fel i att ställa frågor, men mängden, framför allt till barn, så små att de knappt förstår innebörden eller kan ge ett svar som är det bästa för dem. Ett uteblivet föräldraförnuft som Stefan sedan hade kunnat göra uppror mot och behålla sin inre, fria vilja.
Å andra sidan, vad vet jag. Jag har inget barn. Men om skulle jag får ett, så lovar jag att inte överösa det med frågor. Det finns egentligen bara en enda liten sak jag måste ha svar på; vill du heta Stefan?
Äter: Fermenterad chiliolja.
Ser på: ”Aftersun” av Charlotte Wells. Makalös.
Lyssnar på: Brittisk britpop från England.
LÄS MER:De mystiska butikerna förgyller staden och livet
LÄS MER:”Att vara kreativ” har tappat all mening
LÄS MER:Då har Göteborgskollektivet Konstabs långfilm ”Vernissage hos Gud” premiär
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
