Kyrkan uppe på höjden var alldeles fullsatt och alldeles tyst, som om fridsfursten själv anlänt i hela sitt majestät. Eller kanske var ”frid” inte det rätta ordet. I själva verket rådde en hel del ofrid i kyrkorummet, en ofrid och oro som var svår att skaka av sig. Utanför ekade protesterna från upprörda motdemonstranter: ”Rör inte vår Jesus!” Polisens piketbussar, plakaten därute och det uttalade bombhotet förstärkte upplevelsen av uppgörelse, konfrontation och befrielse.
Jag var en av de som skulle dela ut nattvardsgåvorna och när jag hängde på mig min vita klädnad och min stola, symbolen för Kristi ok, korset, erfor jag Guds närvaro. De hade monterat upp en stor skärm längst fram i kyrkan, som bilderna projicerades på. Vid en av bilderna skrek en man: ”Detta är Satans synagoga!”. Han blev raskt omhändertagen av civilklädda poliser. Visningen fortsatte. Bilderna var starka och gavs innehåll av konstnärinnan, som med spröd stämma förklarade varje bild, vad den betydde och stod för. Den bild som flitigast figurerat i media, en pastisch av da Vincis ”Nattvarden”: Jesus i högklackade skor omgiven av transvestiter, fick en djupare innebörd. Ett gammalt judiskt talesätt lyder: ”Döm inte någon förrän du gått en mil i hans skor”. Transvestiterna, de lägst stående i bögvärldens hierarki, dricker champagne till åminnelse av de vänner som dött i AIDS. ”Det ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni mot mig” sa Jesus och blev uppspikad på ett kors.
Elisabeth Ohlsons fotoutställning ”Ecce homo” från 1998 gav hbtq-personer plats på kyrkans scen och i de bibliska berättelserna. På Ohlsons nattvardsbild finns, förutom Jesus och hans vänner, en hund i förgrunden, på väg någonstans. Jag har alltid undrat vad hunden står för och har aldrig fått någon förklaring.
Några år senare gör konstnären Lars Vilks en hafsig blyertsteckning av en annan hund: profeten Muhammed i en rondell. Det går kanske någon slags linje mellan de båda hundarna och de reaktioner som bilder kan väcka. Konst som provokation och det nödvändiga i att våga utmana också heliga och religiösa föreställningar.
Jag tror på den fria konsten och hädelsen som en befriande kraft. Men jag tror också på att innehåll och kontext spelar roll. Det går inte att bortse från att Lars Vilks blev en galjonsfigur och medaktör i ett högerextremt och islamfientligt narrativ, som är mer stöveltramp än högklackade skor. ”Judenäsan” och ”black face” är också avbildningar i den fria konsten, men det är rasistiska bilder som sparkar neråt och gör mig illa till mods. Vilks hund irrar tyvärr runt i samma dunkla gränder, vilse eller inte.
Samtidigt och nästa tanke: Ingen människa ska behöva vara rädd, gömma sig eller bli hotad till livet för det en sagt eller uttryckt. Det demokratiska samhället tvingas bära och hantera den konst och den kultur som uppstår. Oavsett vad och vem och varför.
Nuvarande biskopen i Göteborgs Stift, Susanne Rappmann, har ett valspråk: ”Vår Gud bär sår”. Det är en fin gudsbild. Vi bär alla på våra rädslor och sår. Sår kan vara svårläkta. Många som tog emot bröd och vin den där kvällen i kyrkan kände för första gången att deras sår fick bäras fram och bindas om i helande kärlek. Det är stort när sådant händer. Jag bär det med mig. Vi bär det vidare. När andra sår skall läkas.
