Jag står där på kullen. Det har börjat snöa igen. Vinden tilltar. Jag drar jackans huva över mössan, liksom för att ta skydd mot den obarmhärtiga snöstormen. Därnere på planen fortsätter träningen och jag tänker att det måste vara kallt och dessutom svårt att se när snön attackerar från alla håll. ”Det är en kulle jag är beredd att dö på” säger vi ibland om åsikter eller värderingar som inte är förhandlingsbara. Det är väl en krigsterm från början: att hålla sin kulle till varje pris, när fienden rycker fram. Det finns sådana kullar. Som man är beredd att offra livet för. Jag vet inte, har aldrig satts i situationen eller valet. Andra tvingas till sådana val och livsavgörande beslut hela tiden. Det iranska folkets kamp för demokrati och frihet. De ukrainska soldaterna vid fronten. Föräldrar som sätter sina egna liv på undantag, för sina barns trygghet och framtids skull. Det villkorslösa och absoluta. Som är svårt att relatera till när livet inte är ett krig eller kräver total uppoffring.
Jag står där på kullen och tittar på min dotter Teas träning. Det är en kulle jag kanske inte är beredd att dö på, men det är en viktig och återkommande kulle i mitt liv. Vi är några pappor, ett fåtal, som har samma, lite suspekta intresse för fotboll i allmänhet och våra döttrars fotboll i synnerhet. Det är en fin gemenskap på kullen, när vi står och huttrar tillsammans. Jag har ibland funderat på det rimliga och sunda i en så pass frekvent träningsnärvaro helt utan träning, men det är som det är och jag håller min kulle tills vidare.
Vi har levt i symbios kring Teas fotbollsliv länge. Jag tränade henne en gång i tiden. Nu bara pappa, åskådare och en ofta oönskad, oavlönad analytisk resurs. Familjens kalender har kretsat kring träningar och matcher. Besvikelser och frustrationer har varvats med glädje och firanden. Jag brukar säga, lite skämtsamt och grovt beräknat, att fotboll är 90% frustration och 10% glädje. De tio procenten är dock värda allt och en kulle värd att dö på. Övrig tid: kämpa, peppa, tro.
I sommar skall Tea åka till Ohio i USA och spela collegefotboll. Det är en dröm som hon närt ett tag: det stora äventyret, den långa resan och möjligheten att få spela fotboll på hög nivå. Jag beundrar hennes mod och hoppas att det blir bra. Det tror jag. Oavsett en erfarenhet att bära med sig. Men jag då? På vilken kulle skall jag stå när hösten kommer? Vilka andra kullar finns för mig att stå på? Det finns något existentiellt i hela familjedynamiken som är svårt att förklara för den som inte stått på kullen, så att säga.
Jag kanske ska läsa fler böcker. Träna mer. Utforska en träningsnärvaro som inkluderar faktisk fysisk träning. Överraska min fru. Göra praktiska saker i trädgården, använda motorsågen jag fick i gratifikation. Ta upp kontakten med vänner jag inte träffat på länge. Livet öppnar sig.
”Att skiljas åt är att dö en smula” säger dom. Men det är också motsatsen. Att skiljas åt är ibland att leva. Våga. Flyga. Falla till marken. Resa sig igen. Det är utmanande, ibland vemodigt och skrämmande, det där att lämna sin kulle. Den trygga och välbekanta. Men någonstans där borta finns andra kullar att bestiga. Älskade barn. Håll din kulle, om du vill. Överge din kulle, om du vill. Låt ingen annan definiera dig eller hålla dig tillbaka. Spela ditt spel. Lev ditt liv. Äventyret väntar. Go Tea! Go Falcons!
