Vi gick på bio och såg en film om Winston Churchill. ”Darkest hour”. Den mörkaste timmen. Min barndomsvän Marcus var i slutfasen av ALS, en på alla sätt jävlig sjukdom, som tog hans liv. Jag kommer ihåg att han knappt kunde prata och hade sin Gais-halsduk på sig. Han fick aldrig uppleva Gais återkomst och uppgång nu. ”Och jag tror, när vi går genom tiden, att det bästa inte hänt än” sjunger en annan gaisare. Som för Marcus och hans Gais.
En annan av mina vänner dog också för en tid sedan. Han var som jag: blåvit. Under flera år kämpade han mot en sjukdom, som i det akuta slutskedet bröt ner kroppens alla inre organ. Till slut orkade kroppen inte längre. Men Daniel gjorde motstånd och döden fick ingen enkel match. Vi kallade honom Tyson ibland, dels var det en lek med hans efternamn men också en referens till hans stora boxningsintresse. Han satt dedikerat uppe på natten när någon stor fajt skulle avgöras på andra sidan jordklotet. Under sjukhustiden fick han se Blåvitt-Gais i efterhand på en surfplatta i sängen och eftersom han visste att Blåvitt redan hade vunnit blev det en upplevelse av ogrumlad glädje, utan stresspåslag, utan den ovisshet och oro som bor i varje strid som utkämpas, när ingen vet hur det skall sluta.
Jag var med när Daniel och hans blivande fru träffades och kärlek uppstod. Minns att det var på natten, på någon slags nattklubb, Kent pumpade i högtalarna: ”Snart kommer regnet som en våg och sköljer bort allt som inte är musiken…en nanosekund…” Ögonblicket. De fick barn. Två killar som växte upp. Pappa gjorde pasta och italienska charkbrickor på fredagskvällarna. Daniel hade årskort med oss på Gamla Ullevi ett tag innan jobbet, de kyrkopolitiska uppdragen och familjelivet gjorde det allt svårare att gå regelbundet på matcherna. De gifte sig på sjukhuset. Daniel orkade knappt, men störst av allt är kärleken.
Jag höll i Daniels begravning. Jag fick se ett bildspel innan, som gjorde att det brast inuti och jag grät en stund i avskildhet. När bildspelet sedan visades i anslutning till själva gudstjänsten kunde jag hålla ihop och hålla tillbaka tårarna. Det var en begravning med tre ärkebiskopar närvarande, präster i kaftan, vänner från olika sammanhang, ett hårdrocksband som spelade Rammstein och Ghost med en sångare i glitterkavaj som gick all in på scen. Daniel hade många sidor. Han hade tyckt om det spretiga, stökiga och gränsöverskridande. Ärkebiskopen hade efteråt sagt till en kollega, lite med glimten i ögat, att gudstjänsten åtminstone innehöll ”spår av kyrkohandboken”. Framförallt innehöll den spår av Daniel och den han var för sin familj och dom som kände honom bäst. En värld full av olika trådar att dra i.
Daniels fru och barn är också blåvita. De kunde gå med oss på matcherna när den nya säsongen drog igång och kanske hittade dom en plats i tillvaron där livet så småningom kunde återvända. Vi stod tillsammans på läktaren när Blåvitt slog Gais ytterligare en gång. Jag tänkte på Marcus också. Han borde varit där på andra sidan. Jag hade kunnat pika honom lite efteråt, men med spår av visst ursäktande, eftersom Gais var bättre och vi hade tur. Jag tänkte på Daniel och tomrummet som uppstår. Men som fylls av våra barn och deras sånger. Deras skratt och färger. Det finns något läkande och tröstande i det. ”När vi kastar vår tomma glas finns det alltid nån med hjärtat kvar”. Spår av dom vi förlorat på vägen, spår som andra kommer att göra, stigar som inte längre är våra. Snart kommer regnet som en våg. En nanosekund.
