Jag ser ut på min veranda. Eller altan. Vet inte vad skillnaden är. Den måste rengöras, oavsett. Bearbetas och friläggas. Skrubba med såpa och skölja bort fläckarna. ”Sanningen skall göra oss fria” var det någon som sa. Jag läser ”Den vita stormen” av Martin Gelin, en bok om rasismens historia och politiska pånyttfödelse i USA. Under den transatlantiska slavhandelns tid kom drygt 12 miljoner förslavade afrikaner med båtar till de amerikanska kontinenterna. Ytterligare 6 miljoner beräknas ha dött under slavhandeln i Afrika. Mellan 1 och 4 miljoner dog under resorna över Atlanten. Slaveriet var en social och ekonomisk institution som än i dag präglar det amerikanska samhället och vars skugga faller tung över allt som sker och sägs. I den amerikanska södern satt slavägarna på sina vita, rengjorda verandor, framför det vita huset och drack bourbon medan de förslavade människorna de köpt på auktion torterades och våldtogs strax bredvid.
På samma sätt spelade Rudolf Höss, lägerkommendant i Auschwitz, crocket i trädgården med sin familj samtidigt som röken från krematorieugnarna en bit därifrån färgade himlen grå av folkmord och förintelse. Filmen ”Zone of interest” beskriver just den absurda normalitet som ändå gick att upprätthålla. Vita europeer spred sin sk civilisation i den koloniala världen genom ett brutalt och ohämmat våld. Sedan drack de eftermiddags-té och åt scones på ännu en veranda. Massmord och tortyr är liksom inget att hetsa upp sig över utan en del av själva ordningen, samhällsbygget, en plikt att utföra.
På barbarernas tid var kriget och striden en konfrontation mellan människor på slagfältet. Det var sannolikt ohyggligt. Döda och stympade överallt. Grekerna myntade ordet barbar och syftade på alla som inte talade grekiska, eftersom de främmande språken lät som ”bar-bar” i deras öron. Romarna kallade alla som levde utanför kejsarimperiet, geografiskt och kulturellt, för barbarer. Primitiva, brutala vildar. Den där kategoriseringen och självbilden lever vidare än idag, i andra skepnader. Men det är samma människosyn och skeva självförståelse. Talet om ”dom andra”, de som saknar kristna värderingar och moraliska ramar, de som vi i vår högstående kultur behöver lära upp eller skydda oss ifrån.
Johannes Anyuru skriver, i samband med det pågående folkmordet i Gaza, en dödsruna över sin relation till det moraliska luftslott som är den vita, judisk-kristna självbilden: ”Mitt kära intresse av att bli mästrad om västerländska värderingar och individens okränkbarhet har idag lämnat mig med stor sorg och saknad (1979-2024)”. Det västerländska, vita mördandet har alltid skett med systematik, planering och teknologisk överlägsenhet. I Iran dödades 168 skolflickor i en amerikansk robotattack. I Libanon dödas oskyldiga människor dagligen i flyg- och drönarattacker. Gaza är fortfarande en gravplats och ett helvete på jorden. Mördandet sker via kontrollrum och matematiska beräkningar. Det hela påminner om teve-spel för den som trycker på knappen, men för den som drabbas på marken är det barbari och terror. Insikten och skulden bör drabba oss i det vita, globala nord eller ”väst” om vi ser oss själva i spegeln. Verandan, vår historia och världsbild, är full av skit och det är vi som är barbarerna.
Johannes Anyuru igen: "De frågar mamma kommer det att göra ont när de bombar oss, kommer vi att känna att det gör ont eller kommer vi bara dö direkt och jag förklarar för dem nej oroa er inte nej och deras pappa säger oroa er inte det bara låter wsshhh en gång."
