GP har i ett reportage besökt två skolor i Göteborgsförorten Gårdsten med diametralt olika resultat. Den ideellt drivna Communityskolan är en av landets bästa skolor sett till förutsättningarna medan kommunala Gårdstensskolan tillhör bottenskiktet i Sverige.
Hur kommer det sig att Communityskolan lyckas så bra? Skolan drivs av Räddningsmissionen som är en ideell organisation för socialt arbete på kristen grund. Räddningsmissionen ägnar sig även åt många andra sociala insatser i Göteborg.
Att det finns en idé, en vision och därmed ett engagemang hos de anställda är en avgörande faktor för framgången. Lärande, liksom andra sociala insatser bygger på att bygga upp mänskliga relationer. Respekt, ordning och förväntningar står inte heller i motsättning till att det finns hjärta i skolverksamheten. Snarare förutsätter de varandra.
Det fanns faktiskt en tid där ambitionen i svensk skola var att liknande ideal skulle genomsyra alla skolor. Så ser det inte längre ut. Skolorna har blivit större, klasserna har blivit större, elevkontakten anonymare och lärarna tyngs ned av administration och långtgående krav på särskild anpassning till vissa elever. Många lärare upplever en stressig vardag vilket även påverkar nyrekryteringen.
Svenska skolor har också problem med hög frånvaro och stök. Problemen kan ses som en orsak till att skolan inte lyckas skapa engagemang men också som en effekt av det.
Den stora invandringen under de senaste decennierna har förstås inneburit en väldigt stor utmaning för skolorna då många elever inte har svenska språket med sig hemifrån. Exemplet Communityskolan visar dock att det går att bedriva bra undervisning i utsatta förorter – där den ofta behövs som mest.
Det hör till saken att Communityskolan i Gårdsten tidigare var känd under namnet Römosseskolan och var en muslimsk friskola. Den kom genom åren att kritiseras för könssegregerad undervisning, att flickor fick sämre betyg och att det fanns islamistkopplingar i ledningen. Till slut tvingades skolan stänga och driften togs över av Räddningsmissionen.
Även under Römossetiden hade skolan god studiedisciplin och flera av lärarna stannade kvar efter övergången. Det ideella inslaget måste med andra ord vägas upp av krav på att följa vissa samhälleliga normer. Ändå är det uppenbart att det som framgångsrika skolor har gemensamt ofta är att de lyckas odla en genuin skolkultur, en identitet om man så vill. Det har även gällt framgångsrika universitet. Samhällets kontroll får inte bli för kvävande.
Sveriges problem är snarast att det funnits en misstänksamhet från allt som avviker från normen. Trots sina goda resultat har exempelvis Communityskolan mötts av skepsis från delar av styret i Göteborg på grund av sina frikyrkokopplingar. Skolan har varit hotad av nedläggning då lokalerna behövt renoverats och staden inte kunnat hitta en lösning ännu.
Den byråkratiska logiken är ofta skolans värsta fiende. Krav på enhetlighet och storskalighet tillåts dominera för att det anses rättvist eller sparar pengar. Men resultatet är ofta generella försämringar för alla och brist på alternativ.
Många av de koncerndrivna friskolorna har på ytan försökt skapa en egen identitet som påminner om de ideella. Men de drivs lätt av sin egen marknadslogik mot enhetlighet, expansion och storskalighet som mer påminner om de kommunala skolorna. Därför är ideella och stiftelsedrivna skolor ett oumbärligt och på många sätt oersättligt inslag i svensk skola som borde värnas bättre.
Det är sorgligt att så många som varit med länge i skolvärlden vittnar om försämringar under en lång följd av år. Skolan borde inte vara sämre i dag än på 1980-talet. Ett förstatligande av finansiering skulle säkert kunna leda till mer resurser på sikt. Detsamma gäller en reglering av den vinstdrivna delen av friskolesektorn. Men ska man vara krass är det inte troligt att skolan kommer tillföras några enorma extra resurser de närmast åren, oavsett vilken regering vi får. Skolministrarnas partibok har inte varit särskilt avgörande för resurserna under de senaste fyra decennierna.
Skolans problem kan realistiskt sett inte bara lösas ovanifrån. En mer konkret strategi för att rädda svensk skola vore att stötta de eldsjälar som vill driva skola utifrån egen övertygelse och engagemang. Det kanske inte lyfter hela den svenska skolan på ett bräde, men det skapar goda förebilder och exempel att ta efter. Att det också ger en möjlighet för de elever och föräldrar som ser värdet i utbildning – men kanske inte har resurserna att flytta till mer välbärgade områden – att hitta en fristad ska vi som samhälle snarast vara tacksamma för. Helst ska förstås alla skolor fungera bra. Men att åtminstone några gör det är helt avgörande för Sveriges framtid.
