Mats Svegfors är besviken på sitt gamla parti. I en debattartikel skriver den tidigare moderaten, före detta Timbrochefen och politiske redaktören på Svenska Dagbladet varför han inte kommer att rösta på Moderaterna i höstens val (DN 29/4). Enligt Svegfors har partiet svikit sina ideal genom att strama åt migrationspolitiken. Den är inte ”humanistisk”, menar han.
Svegfors är inte den enda som har valt att göra upp med sitt gamla parti på senare tid. Sist var det Birgitta Ohlsson, tidigare folkpartistisk minister och riksdagsledamot, som förklarade att Tidösamarbetet har fått henne att överge Liberalerna och kandidera för Centerpartiet (DN 18/3). Framför allt vänder hon sig emot Tidöpartiernas migrationspolitik och kriminalpolitik.
Dessförinnan var det de tidigare folkpartiledarna Maria Leissner och Bengt Westerberg som kritiserade partiet som avlönade dem under många år (DN 11/2). Westerberg anser att Liberalerna har övergivit sina tidigare paradfrågor genom att sänka stödet till folkbildningen och minska bidragen.
Även Kristdemokraterna får tidvis kritik från gamla partiföreträdare. Inför förra valet gick den tidigare riksdagsledamoten Peter Althin ut och sade att han inte kände igen sig i Kristdemokraterna längre och kritiserade partiets ”högersväng” och kriminalpolitik (SVT 25/5 2022). Anders Wijkman är en annan före detta kristdemokrat som brukar kritiserar partiet i medierna (Aktuell hållbarhet 6/11 2025).
Det finns något förmätet i att enskilda personer, varav vissa inte har varit aktiva på decennier, utropar sig till uttolkare av den sanna läran. Som om de vore de enda som slår vakt om sitt gamla partis principer. Resten utmålas som avfällingar som inte har läst urkunderna tillräckligt väl.
Många av de missnöjda före detta medlemmarna verkar inte bara frustrerade över att partierna har förändrats – utan lika mycket över att verkligheten har förändrats. Att Moderaterna har skärpt sin migrationspolitik, att Liberalerna har valt att samarbeta med Sverigedemokraterna och att Kristdemokraterna vill ha strängare straff handlar om att både Sverige och världen ser annorlunda ut i dag än för 20, 30 eller 40 år sedan.
Sverige har mycket större integrationsproblem i dag, den parlamentariska matematiken ser annorlunda ut eftersom SD är Sveriges näst största parti och det finns en systemhotande brottslighet som den tidigare förda kriminalpolitiken inte har fått bukt med. Att fortsätta i samma hjulspår som när Svegfors, Ohlsson och Althin blev medlemmar i sina respektive partier vore förödande. Både för partierna – och för Sverige.
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är knappast de enda partierna som har förändrats de senaste decennierna. Miljöpartiet har gått från EU-skeptiker till EU-vurmare. Vänsterpartiet må ha röstat nej till Nato men driver inte aktivt frågan om utträde ur försvarsalliansen. Socialdemokraterna har bytt ståndpunkt i så många frågor att det inte ens går att hålla reda på alla.
Varför hörs det inte lika högljudd intern kritik från vänsterblocket? Det verkar vara en fråga om partikultur. Att uttrycka sitt missnöje på Sveriges största debattsidor är framför allt en borgerlig sport.
Trots att Socialdemokraterna har bytt fot i otaliga frågor vore det otänkbart för en före detta partiledare att kritisera det nya ledarskapet. Alla är införstådda med att Socialdemokraternas främsta mål är att ta och behålla makten. Då finns det inget utrymme för att provprata i offentligheten.
Här finns faktiskt något att lära av Socialdemokraterna. En tidigare toppsosse, även en besviken sådan, skulle inte försöka skada sitt gamla parti för att det har förändrats i takt med verkligheten. Den skulle anmäla sig som frivillig att hålla första maj-tal på närmaste torg, möjligtvis med näven i fickan.
