Fyra män, mellan 15 och 19 år, våldtar en flicka en natt i juni. Rätten anser att det står utom tvivel att flickan inte ville; det är nästan komiskt att det ska behöva bevisas. Vilken tonårsflicka vill gärna bli penetrerad av fyra män hon knappt känner, en efter en, medan övriga tittar på? Bevisbördan ligger så att säga på männen. Men rätten har alltså fastslagit att flickan visade att hon inte ville. Hon var rädd och gjorde som hon blev tillsagd, men sa nej upprepade gånger.
Männen döms således för grov våldtäkt. Men trots att de två äldsta gärningsmännen är myndiga och saknar svenskt medborgarskap har åklagaren inte yrkat på utvisning. Åklagaren har alltså inte ens försökt få dem utvisade.
Budskapet från Sverige: Våldta ett barn tillsammans med dina kompisar, du får ändå gärna stanna här. Vi kommer inte att utvisa dig om du har tillräckligt stark anknytning, om du kanske har barn själv, om det väntar otrevligheter i hemlandet – eller vad skälet nu var i just det här fallet. Åklagaren vill inte gå in på det.
Förre justitieministern, Morgan Johansson (S), lovade en lagändring som skulle leda till utvisning för många fler brott. Men när lagen trädde i kraft 2022 hade den principen redan upphävts av de hänsyn som även fortsättningsvis skulle tas till anknytning och alla möjliga personliga förhållanden.
Det är Morgan Johanssons låtsasskärpning som gör att gruppvåldtäktsmännen i det i början beskrivna Frölunda-fallet inte behöver frukta att sättas på ett plan och skickas iväg. Det är tandlösheten i Morgan Johanssons regelskärpning som gör att samma empatistörda människor kan släppas ut i samhället om några år – för de omyndigas del: om några månader – och förgripa sig på nya flickor.
Glöm inte det. Morgan Johansson kände till problemet, lovade åtgärda det, men rörde i vanlig ordning mest runt i utrednings- och lagstiftningsväsendets enorma byråkratiska grytor. Mycket väsen för ingenting.
Det finns en huvuduppgift för staten. Vi talar gärna om statens kärnuppgifter, i plural, men det finns en som måste komma före allt annat, och det är att skydda medborgarna från att utsättas för brott. Den svenska staten har misslyckats kapitalt med denna uppgift. Tryggheten har setts som en av flera uppgifter, att balansera mot andra, inte exceptionellt viktig på något vis.
Nu har vi en regering som gjort statens kärnuppgift till sin huvudfråga. Men man kan inte låta bli att undra över varför det fortfarande är möjligt att utländska våldtäktsmän kan undgå att dömas till ovillkorlig utvisning.
Visst, utvisningar är komplicerad materia. Verkställighetshindren är många och höga, bland annat för att få länder är intresserade av att ta emot sina egna kriminella medborgare. Alltför länge har dessa hinder medfört att uppenbart farliga personer som faktiskt har dömts till utvisning, efter avtjänat straff kunnat vandra lösa i samhället, fått uppehållstillstånd och kunnat resa runt i Europa med svenska resehandlingar.
I måndags överlämnades en utredning till migrationsminister Johan Forsell (M) som föreslår att kriminella med utvisningsbeslut inte ska ges uppehållstillstånd, att de ska förbjudas att lämna landet, att de ska anmäla sig hos lämplig myndighet med jämna mellanrum, att rätten att arbeta begränsas liksom tillgången till välfärdsförmåner.
Det är alltigenom rimliga förslag – det enda orimliga är att det inte alltid varit så. Nu följer remissrunda och propositionsskrivande och nya regler kanske i slutet av mandatperioden. Till det kommer att man aldrig riktigt vet hur åklagare och domstolar kommer att tillämpa avsedda regelskärpningar. Det finns visst fog för misstanken att rättsväsendet stundtals förhåller sig rätt avslappnat till lagstiftarens intentioner.
Allt tar tid, oerhört lång tid, delvis på grund av det svenska utredningsväsendet. Därför är det obegripligt att den utredning som ska göra det Morgan Johansson misslyckades med, tillsattes så sent som i maj i år, och att den ska vara färdig först nästa vår. Frågan är om det ens hinner bli någon lagändring på området innan mandatperioden är över.
Ett paradigmskifte kräver förändringar på många fronter samtidigt – det är klart att det tar tid. Men det finns vissa saker som äger större moralisk och symbolisk tyngd, och som måste prioriteras för att man ska kunna tala om ett paradigmskifte. Dit hör att på allvar göra upp med idén om att den som en gång har fått ett uppehållstillstånd per automatik hör hemma här. De som använder gästfriheten till att mörda och våldta har visat hur lite de aktar gästfriheten. Av respekt för medborgarna måste dessa personer lämna landet.
