Den skotske ekonomen Adam Smith beskrev i sin bok “Nationernas välstånd” från 1776 marknadsekonomin som ledd av en “osynlig hand”, vilken låter egenintresset komma till gagn för hela samhället. På omvänt vis visade 1900-talets auktoritära experiment med planekonomi att alla försök att hålla fast denna osynliga hand snabbt slog hela ekonomin i spillror.
I ljuset av denna empiriskt bevisade ekonomiska sanning är det inte bara chockerande utan direkt farligt att den globala inflationskrisen åter fått många att argumentera för priskontroller och politisk styrning av ekonomin.
Under förra veckan framförde både Vänsterpartiets ekonomiske talesperson Ali Esbati och partiledaren Nooshi Dadgostar krav på prisregleringar under hot om politisk styrning – en attityd som ihärdigt även uttryckts av Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.
Denna argumentation vilar på föreställningen att Sverige skulle ha en unikt dysfunktionell och oligopolistisk livsmedelsmarknad, och att monopolistisk girighet skulle vara orsaken till att Sveriges matpriser stigit något mer än i de övriga nordiska länderna.
Inget av detta stämmer. Trots ökande omsättning visar Axfoods senaste årsredovisning att rörelsemarginalen faktiskt faller, någonting som bekräftas även av ICA-handlare. Inte heller föreställningen att Sveriges livsmedelsmarknad skulle vara mindre konkurrensutsatt än alla andra länder stämmer. Faktum är att Norges livsmedelsmarknad domineras till 96,6 procent av dess tre största aktörer, medan Sveriges motsvarande siffra är 86,6 procent.
De verkliga faktorerna bakom Sveriges jämförelsevis brantare prisstegringar är i stället ett besvärande resultat av den tidigare vänsterregeringens egna politiska beslut. Den svenska kronan faller brant, vilket bland annat beror på att Sverige nu har lägst tillväxt i hela EU. Utöver detta har den inhemska livsmedelsproduktionen fördyrats genom Sveriges unikt höga reduktionsplikt. Detta bekräftas av SCB, som redan för ett år sedan slog larm om att energiprisökningarna drev upp konsumentprisindex.
Att de prisökningar som vänsterns egen politik medverkat till nu beskrivs som ett resultat av kapitalistisk girighet är ett skolboksexempel på populism. Att försöka korrigera problem man själv bidragit till att reglera fram genom att kräva mer regleringar är inte bara löjeväckande, utan även direkt kontraproduktivt. Prisregleringar leder nämligen inte till lägre priser, utan till både varubrist och cementering av en marknad som i själva verket borde konkurrensutsättas genom avregleringar.
Adam Smith avslutade sin tes om egenintressets värde för samhällsgemenskapen med orden: “Jag känner inte till att särskilt mycket gott någonsin åstadkommits av personer som driver handel till samhällets gagn.”
Kanske kan denna slutsats i livsmedelskrisens ljus sammanfattas med orden: Bit inte den osynliga hand som föder dig.
LÄS MER: Så blev svenskarna världens mest belånade folk
Rättelse: I en tidigare version av texten förekom felaktiga uppgifter om företaget Energiforsk. Företagets forskning kommer inte fram till de slutsatser som gästkolumnen hänvisade till.
