Räcker maten i Sverige? Den frågan ställer sig ett par forskare i en rapport som gjorts i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Forskarna är knutna till organisationen Plate, som samlar forskare för att jobba med “hållbarhet, konkurrenskraft och livsmedelsberedskap”.
I rapporten hävdas att många i samhällsdebatten hänvisar till att en stor andel av maten i Sverige importeras. Detta medför att det i en “krissituation” skulle bli brist på mat. Men stämmer det, undrar forskarna?
De vill svara på frågan om vad som sker vid en kris genom att analysera “jordbruksproduktion, livsmedelskonsumtion och import under ett normalår”. Lägg ordet “normalår” på minnet. Det är nämligen viktigt.
I rapporten kommer man fram till att produktionen av livsmedel i Sverige under ett normalår motsvarar 150–200 procent av behovet. Vad gäller protein är det 200–250 procent av behovet.
Huvudtesen blir därför att Sveriges livsmedelsberedskap inte främst bör bedömas utifrån hur stor andel av maten som importeras, utan utifrån hur mycket energi och näring svensk produktion faktiskt kan ge i relation till befolkningens behov.
Skulle importen strypas kommer Sverige inte att svälta, hävdas det. Däremot kommer kosten att bli betydligt mindre varierad. Detta eftersom mycket av importen till Sverige består av sådant som kaffe, kakao, frukt, vin och ris.
Responsen på rapporten kan liknas vid en lättnadens suck. I Aftonbladet kan man exempelvis läsa: “Oro i onödan – maten räcker till svenskarna i kris”. Svenska Dagbladet skriver att rapporten: “Utmanar bilden av att maten inte räcker till”.
Men det är något som inte stämmer här. Vilken kris är det egentligen forskarna har i åtanke, som Sverige potentiellt skulle kunna drabbas av?
I rapporten kan man läsa att “Hungersnöd och svält kan uppstå som följd av långvarig kris i kombination med bristande nödhjälp, men det är felaktigt att påstå, utifrån Sveriges matimport, att befolkningen riskerar plötslig hungersnöd”.
Det låter som en väldigt selektiv kris som enbart slår mot den svenska importen av livsmedel, men inte mot något annat. Det är något som saknas här och som enbart i förbifarten nämns när man skriver att “Livsmedelsförsörjningen kräver förutom jordbruksproduktion även infrastruktur, arbetskraft och insatsvaror som drivmedel för att upprätthålla transporter, handel, lagring, tillredning, med mera”.
Rasmus Einarsson, en av författarna, säger också till SvD att “Diesel är ju helt och hållet avgörande för hela jordbruket. Man driver traktorer och lastbilar, transporter och annat på diesel”. Utan diesel: inget jordbruk. Utan jordbruk: ingen mat.
Och det är väl det som är det viktiga, vilket borde ha varit den centrala slutsatsen i rapporten – det alla bör känna till.
Men det Einarsson säger till SvD nämns överhuvudtaget inte i rapportens rekommendationer, som i stället består av vaga fraser som “folkhälsa, resurseffektivitet och robusthet mot störningar”. Den övergripande slutsatsen är att politiken bör handla mindre om att generellt ”producera mer” och mer om ”rätt produktion”.
Eftersom det svenska storskaliga lantbruket är helt beroende av diesel är den centrala frågan som egentligen måste besvaras denna: Hur klarar vi i Sverige livsmedelsförsörjningen i händelse av en kris som stryper all, eller nästintill all, import av drivmedel?
Den frågan har rapporten inte besvarat, utan i stället invaggat offentligheten, liksom politiker och medborgare, i en falsk trygghet.
Ska Sverige verkligen kunna klara en kris såsom ett omfattande krig i Europa som drabbar även våra försörjningsleder över havet, liksom Öresundsbron, så måste svenskt jordbruk ha möjlighet att fortsätta sitt arbete.
Det förutsätter antingen att vårt jordbruk blir helt elektrifierat (svårt, på kort sikt) eller att vi har tillräckliga reserver av drivmedel för att kunna bibehålla vår livsmedelsproduktion. Sverige har ännu inga livsmedelslager (till skillnad från Finland) annat än mataffärernas centrallager, som räcker till normal konsumtion under ett par veckor. Sverige ska hålla drivmedelslager motsvarande ungefär 90 dagars användning av oljeprodukter som bensin, diesel och flygfotogen. Det finns alltså ingen reserv specifikt avsedd för livsmedelsindustrin.
Det här innebär att vi inte klarar livsmedelsförsörjningen i Sverige vid händelse av allvarliga kriser som påverkar importen av drivmedel.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
