Rad efter rad kan man läsa om diverse nedlagda projekt, satsningar, myndigheter och bidrag. På Doge-tracker.com radar Elon Musk och hans Department of Government Efficiency (Doge) upp nedskärningarna likt troféer.
Målet? Att minska de amerikanska statsutgifterna med 2000 miljarder dollar. I skrivande stund är man uppe i 54 miljarder dollar några veckor in i arbetet. Resten av beloppet ska man hitta på lite mer än ett år.
Men det lär inte vara lätt att nå målet genom att lägga ned olika biståndsprojekt eller sälja fastigheter ägda av den federala staten. Det blir mest nedskärningar för sakens och syns skull som knappt skrapar på ytan av det amerikanska skuldberget.
Trots att vi i omvärlden nästan inte pratar om något annat än USA nuförtiden så är en av de största frågorna för landet påfallande ofta frånvarande. Det har förstås att göra med att Donald Trumps utspel, förslag, brutna allianser och märkliga verklighetsbeskrivningar tar precis all uppmärksamhet. Samtidigt så utgör statsskulden en av huvudförklaringarna till mycket av det som sker i USA just nu.
Den amerikanska statsskulden är stor. Inte bara för att USA är världens största ekonomi. Skulden är stor även i relativa termer jämfört med många andra länder. 123 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Jämför det med exempelvis Danmark: Landets statsskuld utgör 29 procent av BNP, Sveriges är 36 procent. Snittet i Europa är 81,6 procent.
I Sverige är vi inte obekanta med vad en stor statsskuld innebär och hur smärtsamt det är att minska den. På 1990-talet så närmade den sig 70 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Göran Persson (S) fick under sin tid som finansminister sätta igång ett aggressivt skuldsaneringspaket. Även som statsminister höll han hårt i utgifterna. De kommande borgerliga regeringarna, liksom Löfven, fortsatte på inslagen väg. Något liknande hände faktiskt samtidigt i USA.
Demokraten Bill Clinton är känd för mycket, men kanske inte främst för att han som president minskade den amerikanska statsskulden som hade ökat under hela 1980-talet. Han sparkade över 400 000 statsanställda och skar ned statliga utgifter i en skala som skulle få Elon Musk att bli grön av avund. Så under 1990-talets andra hälft minskar svensk och amerikansk statsskuld parallellt.
Kring millennieskiftet är de för sista gången på samma nivå – ungefär hälften av BNP. Men sedan händer något dramatiskt som spelar roll än idag. Medan svensk statsskuld fortsätter att minska, som andel av ekonomin, så ökar den amerikanska. Under Obamas tid som president så passerar statsskulden för första gången 100 procent av BNP. Sedan fortsätter det bara. De amerikanska krigen i Afghanistan och Irak, expansionen av offentliga sjukvårdsförsäkringar (genom Medicare för pensionärer och Medicaid för låginkomsttagare) gör att utgifterna sväller, år efter år.
Det spelar ingen roll vem som är president. Skulden ökar vare sig presidenten för tillfället heter George W Bush, Barack Obama, Donald Trump eller Joe Biden. Trots att amerikansk ekonomi går som tåget efter finanskraschen 2008, och dess teknikbolag, Apple, Nvidia, Microsoft, Amazon, Alphabet och Meta, dominerar den digitala ekonomin så sker det parallellt med en ständigt ökande amerikansk statsskuld.
Under pandemin så pumpar den amerikanska riksbanken in ofattbara 5000 miljarder dollar i ekonomin, pengar som i stor utsträckning gick raka vägen till börsen, kapitalmarknader eller ren konsumtion. Bolagsvärderingarna åkte upp i stratosfären och risktagandet var på topp. Den som kunde bli förmögen på kapitalinvesteringar under åren i början av 2020-talet tjänade mycket på likviditetsregnet, medan de som levde av förvärvsinkomst drabbades av inflation, försämrad offentlig service och minskade inkomster.
Och trots att varje amerikansk politiker talade om effektiviseringar, nedskärningar och problemet med statsskulden så tycktes de alla vara oförmögna att göra något åt saken. Det är bakgrunden. Mycket av det vi ser nu med ständiga hot om handelstullar, protektionism och affärsuppgörelser om ädelmetaller i Ukraina eller Grönland – är i Trumps värld – en del av lösningen.
Enligt Trump bär krigen som hans företrädare drog igång samt Obamacare (en expansion av Medicare och Medicaid) på ansvaret för den skenande statsskulden - trots att skulden ökade även när han själv var president. Han betraktar amerikansk utrikes- och handelspolitik under de gångna decennierna, både under republikanska och demokratiska presidenter, som ett svek mot det amerikanska folket.
Och inget i den amerikanska politiken har, likt handelspolitiken, enligt Trump, förorsakat amerikanerna mer skada. USA har som land stora handelsunderskott med omvärlden men i utbyte så är den amerikanska valutan den globala reservvalutan. Alla betydande finansiella transaktioner, oljeekonomin och den globala handeln sker med dollar.
Detta innebär, lite förenklat, att USA importerar både kapital- och konsumtionsvaror billigt, men är samtidigt hårt utsatt för den globaliserade ekonomins konkurrens. Sedan 1990-talet har USA varit föremål för en massiv strukturomvandling. Stålverk, skeppsvarv, tillverkningsindustrier har lagts ned eller minskat i omfattning. Det är också i rostbältet, bland de nedlagda industrierna, där fentanylmissbruket är som mest utbrett, som Trumps löften om ett nytt, återuppståndet USA fått mest gehör.
Trump valdes på ett löfte om att fixa allt det här, att riva ut de föregående årens förmenta stagnation och växande skulder. Men hur göra detta utan att dra ned på den dyra amerikanska vården, försvarsmakten eller att ytterligare förvärra statsskulden? Jo, genom att beskatta omvärlden och inte den egna befolkningen och ekonomin.
Försöken att med hjälp av Doge skära ned och effektivisera är i sammanhanget symboliska, de riktigt stora besparingarna – är tanken – ska ske genom att världen får betala av den amerikanska statsskulden. USA har alltsedan hjälpen till Storbritannien och Sovjetunionen som avgjorde andra världskriget varit världens ekonomiska motor. Långivare, reservvaluta, marknadsplats, biståndsgivare – allt detta har i mer än ett halvt sekel omvärlden tagit för givet är USA:s roll.
Det har inneburit spridning av amerikanska politiska värderingar, både på världens marknader, diplomatiskt och kulturellt. Men nu skakar den etablerade, amerikanskledda (och finansierade!) världsordningen i sina grundvalar. För Trump spelar nämligen inget av detta någon roll, det var, för att använda Trumps vokabulär ”A bad deal” för USA. Nu gäller därför America first, eller det är i varje fall tanken.
Men vägen dit är inte direkt intuitiv. För Trump slår nämligen i rekordfart sönder USA:s traditionella allianser, förargar grannländerna Kanada och Mexiko, kohandlar med despoten i Ryssland. Varenda dollar som lämnar landet – må det vara genom handel eller bistånd – villkoras, och det hårt. Tullarna används som redskap och utpressningsmedel, men oavsett deras kortsiktiga syften så är det långsiktiga målet att beskatta omvärlden.
Världen kan mycket väl, oavsett USA:s styrka, slå bakut. Med förödande resultat för inhemsk amerikansk ekonomi. Handelstullarna kan dessutom, i motsats till deras syfte, snarare öka inflationen och fattigdomen i USA än att sänka den. Högre kostnader för företag, vilket tullar innebär, brukar i regel skickas vidare till konsumenten.
Och USA:s monopol på digitala marknader, vilket utgjort kärnan i den ekonomiska styrkan de gångna 15 åren, kan mycket börja att ifrågasättas på allvar om Trump fortsätter bränna diplomatiska, handelspolitiska och säkerhetspolitiska broar. Även om analysen av USA:s problem – höga skulder, skenande kostnader för krig och inhemsk fattigdom – är korrekt, så är botemedlet, om möjligt, troligen värre.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
