I veckan sammanträdde riksdagen för sitt sista verksamhetsår innan valet 2026. Riksdagsledamöternas arbetsår kallas med ett finare ord för riksmöte. Den kungliga närvaron ger en glans åt tilldragelsen som skär sig både mot politikens vardag och det ofta småaktiga intrigspelet i medierna. Men svensk politik kan behöva en påminnelse om vikten av värdighet. Vi kan nämligen räkna med att temperaturen i inrikespolitiken kommer skruvas upp det kommande året – risken är stor att värdigheten får ta stryk.
Svenska politiker lär om inte annat behöva höja sina röster för att kunna konkurrera med dramatiken från Putin, Trump, eller kriget i Gaza. Omvärldens konflikter riskerar dessutom att än mer ta sig in i den svenska valrörelsen och skruva upp tonläget ytterligare. Förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin häromdagen var i värsta fall bara en försmak av det.
Den största nyheten under riksmötets öppnande var annars kanske att KD-politikern Elisabet Lann från Göteborg blir ny sjukvårdsminister. Med Lann och utbildningsministern Simona Mohamsson (L) har Göteborg på kort tid fått två tunga ministrar i regeringen. Den egentliga frågan är väl varför Göteborg normalt sett är så dåligt representerat på tunga positioner i rikspolitiken?
Statsminister Ulf Kristerssons regeringsförklaring blev en genomgång av vad regeringen åstadkommit hittills under mandatperioden och vad man tänker genomföra fram till valet.
Mycket blir retorik i sådana här sammanhang där regeringen försöker måla upp bilden att allt var i fritt fall när man tog över och att i stort sett allt går åt rätt håll nu. Det stämmer naturligtvis inte. Mycket av utvecklingen beror dessutom på faktorer bortom svenska politikers kontroll. Dit hör inflationen som drabbade Sverige 2022 i kölvattnen av Putins invasionskrig i Ukraina och bränslechocken. Dit hör också den utdragna Nato-process där Turkiets president Erdoğan av sina helt egna skäl höll oss på sträckbänken i nästan två år. Inflationsbekämpningen och försvarspolitiken hade troligen sett likadan ut oavsett färg på regeringen, där råder nämligen enighet mellan de stora partierna om de övergripande riktlinjerna.
Även lågkonjunkturen som drabbat Sverige, liksom Donald Trumps tullpolitik som fördjupat den, hade vi fått dras med oavsett regering. Detsamma kan i hög grad sägas om djupare strukturella problem som läskrisen i skolan eller köerna i vården. De har varit långkörare sedan 1990-talet.
Politiker har mycket sämre verktyg för att lösa svåra samhällsproblem än de vill ge sken av. Det som de i regel kan göra är att vrida på olika ekonomiska eller juridiska ”kranar” – exempelvis genom att justera skatte- och bidragssatser, straffskalor eller villkoren för att få asyl. Att lösa komplexa problem som handlar om effektiviteten i offentlig sektor, företagsklimatet eller normer och beteenden hos befolkningen är däremot betydligt svårare.
Regerande handlar i hög grad om att inte ställa till det, kunna undvika onödiga kriser, och hantera yttre chocker från omvärlden – det som kallas regeringsduglighet. Men den här regeringen har åtminstone på ett område också lyckats med att motverka ett viktigt samhällsproblem. De dödliga skjutningarna i Sverige har minskat kraftigt, och allt tyder på att det beror på att Polisen fått större befogenheter. Det är en viktig seger mot den organiserade kriminaliteten. Det rör sig också om åtgärder som en socialdemokratisk regering haft svårare att genomföra på grund av motstånd från S samarbetspartier V och MP. Här har regeringsskiftet haft betydelse.
Många av de övriga reformer Ulf Kristersson berömde sig för har dock inte hunnit få full eller tydlig effekt än. I en del fall hade också reformprocessen påbörjats redan av den föregående S-regeringen, såsom satsningen på fler poliser. Men Tidöregeringen har kraftigt skärpt straffen och håller på att bygga ut antalet fängelseplatser på ett sätt som tidigare S-regeringar knappast kunnat göra utan en blocköverskridande överenskommelse.
Processen för att Sverige åter ska börja bygga kärnkraft har kommit i gång under den här regeringen, men där lär de konkreta resultaten synas först en bra bit in på 2030-talet. Av det skälet är det rimligt att det nu har påbörjats blocköverskridande samtal i frågan. Den elintensiva industrin och energiproducenterna behöver veta vad som gäller.
Asylinvandringen har stramats åt under Ulf Kristerssons tid som statsminister, men den hade å andra sidan redan stramats åt ganska betydligt när han tillträdde. Sverige har till skillnad från många andra västeuropeiska länder inte sett någon ökad asylinvandring på senare år – tvärtom. Det visar om inte annat att ett land kan bestämma hur stor invandringen ska vara – vilket för bara några år sedan förnekades i offentligheten.
Statsministern nämnde även de ökade krav som kommer att träda i kraft för att få svenskt medborgarskap. Det är full rimligt att Sverige börjar ställa krav såsom i stort sett alla andra länder gör. Man undrar bara varför regeringen tagit så lång tid på sig att utreda detta att det införs först 2026. Det förefaller bakvänt att som regeringen gjort först öka värdet av medborgarskapet – genom hårdare krav på icke-medborgare med uppehållstillstånd – innan man ställt några rimliga krav för att få bli medborgare.
Energiförsörjning, brottslighet och invandring var de frågor som Tidöregeringen vann valet på 2022. Inom dessa områden har man också levererat, även om det på energiområdet mest rör sig om inriktningsbeslut. Nästa års val kan dock mycket väl komma att handla om annat. Klimatet brukar ha svårt att konkurrera med mer konkreta frågor. Då är ekonomin en starkare kandidat. AI har börjat omstrukturera arbetsmarknaden, de stora europeiska länderna går knackigt och världshandeln begränsas. Sverige har konkurrensfördelar men är också beroende av frihandeln.
Många väljare har fått kämpa med ekonomin under den här mandatperioden. Priset på livsmedel och boende har ökat. Sverige har i dag en högre arbetslöshet än på länge, speciellt bland dem som saknar tillräcklig utbildning. Det vore troligen bra om den ekonomiska politiken kom högre upp på dagordningen. Det kan låta torrt, men risken är annars att 2026 års valrörelse, som nu så sakteligen drar i gång, kommer att domineras av smutskastning, ordkrig och i värsta fall stök på gator och torg. Det är en väg Sverige bör undvika att ge sig in på.
