Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det andra kapade passagerarplanet flyger in i World Trade Center-tornen 11 september 2001.  Bild: CHAO SOI CHEONG
Det andra kapade passagerarplanet flyger in i World Trade Center-tornen 11 september 2001. Bild: CHAO SOI CHEONG

Håkan Boström: Tjugo år av tillnyktring efter elfte september

Under de tjugo år som gått sedan attacken mot World Trade Center har fokus förflyttats från att omforma omvärlden till att stärka säkerheten på hemmaplan. I allt väsentligt är det en tillnyktring.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Elfte september-attentaten för i dag tjugo år sedan berörde oss alla. De hör till den typ av händelser där många av oss minns var vi befann oss när vi först fick höra nyheten. Bilderna på passagerarplan som flyger in i World Trade Center i New York var en propagandamässig triumf för terroristerna i al-Qaida.

Det var en svår tragedi för de tusentals oskyldiga som skadades och dödades och deras anhöriga. Men det var en omskakande, närmast overklig, upplevelse för många fler i västvärlden att islamistiska terrorister kunde slå till mitt i den amerikanska supermaktens hjärta och orsaka så stor förödelse.

Hotet från den militanta islamismen var inget nytt 2001. Den hade diskuterats under hela 1990-talet. Redan 1993 försökte islamister spränga World Trade Center i luften genom att placera bomber i byggnadernas källare. Sex personer dödades i den attacken.

Efter 11 september 2001 kom dock ”kriget mot terrorismen” att stå överst på den internationella agendan. Resultatet har varit blandat. Inga nya omfattande terrordåd har genomförts på amerikansk mark av islamister. Redan 2002 slog dock islamistiska terrorister till mot en turistort på den indonesiska ön Bali och dödade 200 personer. I Europa har också ett flertal dåd genomförts. 2004 dödades närmare 200 personer när bomber exploderade på pendeltåg runt Madrid, tio gånger fler skadades. 2005 sprängdes ett antal bomber i Londons tunnelbana och i busstrafiken, med ett 50-tal döda och 700 skadade som följd. Ett liknande terrorattentat genomfördes i Moskvas tunnelbana 2010. Fem år senare slog sju självmordsbombare till i Paris, 2015, och dödade 130 personer. Året därpå var det Bryssel som var måltavlan med 35 döda.

Sedan dess har det främst varit ensamagerande gärningsmän som slagit till på olika håll i Europa, inklusive dådet på Drottninggatan i Stockholm 2017. Polis och underrättelsetjänst har helt enkelt blivit bättre på att förekomma den organiserade terrorismen.

Det tog med andra ord lång tid för västvärlden att effektivt bemöta det nya hotet. De krig som följde i elfteseptemberattackernas spår har varit ännu mindre framgångsrika – för inte säga direkt kontraproduktiva.

Straff-expeditionen mot Afghanistan direkt efter attentatet mot New York var försvarlig rent militärt. Det var talibanerna som upplåtit en fristad åt al-Qaida. Ockupationen och försöken till statsbyggande i Afghanistan var dock på många sätt ett dödfött projekt från början. Angreppet på Irak två år senare, som motiverades med kriget mot terrorismen trots att det saknades saklig grund för det, bidrog egentligen bara till att destabilisera regionen – utöver enorma kostnader i människoliv och pengar. Även i Irak misslyckades statsbyggandet fatalt.

De tjugo år som gått sedan elfte september har inneburit en viss tillnyktring i västvärlden. Säkerhetstänkandet har skärpts kraftfullt, vilket varje flygresenär märker av. Synen på vad som är möjligt att göra i utrikespolitiken har också förändrats. Den på många sätt naiva neokonservatismen, eller på svenska ”bombliberalismen” – tron att man kan ockupera länder utan västerländska eller moderna traditioner och sedan bygga upp liberaldemokratiska institutioner från ingenting – har tappat all trovärdighet. Fallen Afghanistan och Libyen har också visat på det tveksamma i att förlita sig på lokala krigsherrar för att få till regimskiften genom militärt flygunderstöd.

Idealismen har fått ge vika för realism i utrikespolitiken. Rebeller som poserar på pick-uper inför den västerländska tv-publiken lär inte längre kunna tvinga fram militära ingripanden så som skedde i Libyen 2011. Men det betyder också att diktatorerna i Mellanöstern kan känna sig mer säkra. Västvärlden prioriterar idag stabilitet, precis och Ryssland och Kina. En uppdelning i stormaktssfärer blir därför mer trolig även om USA fortfarande har globala ambitioner och förmåga att dominera.

Den förändrade internationella scenen avspeglar sig även i det ideologiska landskapet i väst. För tjugo år sedan fanns det fortfarande en högljudd anti-amerikansk och anti-imperialistisk vänster. I dag dominerar snarare uppfattningen att USA sviker Afghanistans kvinnor när supermakten lämnar landet. Mänskliga rättigheter har ersatt marxismen som dominerande ideologi på vänsterkanten. Anti-imperialismen har snarast blivit en högersynpunkt – tydligast manifesterat under Donald Trumps presidentskap.

Höger och vänster förenas dock i en misstro mot Kinas ökande inflytande och de flesta ser i dag behovet av ett starkt försvar i Europa. Föreställningen att västvärlden kan dominera och omforma resten av världen har däremot naggats rejält i kanten.

Att den idealistiska självbilden från 1990-talet, som delvis var ett arv från kalla kriget, har omformats i en mer realistisk världsbild får nog sägas vara både rimligt och nödvändigt. Tragiskt nog tog det ett antal misslyckade krig och enorma förluster i människoliv och allmän förödelse för att makthavare och opinion skulle nå fram till den insikten.