Göteborg skulle få en rödgrön majoritet om det var val i dag. Det var budskapet i den opinionsundersökning som Indikator Opinion gjort åt Göteborgs-Posten. 53 procent för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans.
Intressant är dock att det parti som håller i ordförandeklubban i kommunen, Socialdemokraterna, faktiskt är relativt svaga i Göteborg. Jonas Attenius (S) parti får lokalt 29,2 procent i den lokala mätningen. Det kan jämföras med de 36,2 procent som partiet fick nationellt enligt SCB:s partisympatiundersökning från i maj.
Skillnaden mot riket kan förklaras med Vänsterpartiets starka stöd i Göteborg. Medan partiet nationellt bara har stöd av sju procent av väljarna får Göteborgs vänsterpartister 16,8 procent i Indikators opinionsmätning – det är en procent upp från det redan starka valresultatet 2022.
Man kan fråga sig varför Vänsterpartiet är så starka i just Göteborg. Det ligger nära till hands att hänvisa till traditionen: Göteborg som varvs- och arbetarstad, strejkerna på 1970-talet, R:arna, Nationalteatern och så vidare. Men den populära bilden av Göteborg som långt till vänster har tidigare inte haft ett så tydligt genomslag i den faktiska politiken.
Vänsterpartiets lyft i opinionen har kommit de senaste femton åren. I kommunalvalen år 2010 hade Vänsterpartiet ännu bara drygt 7 procent. Sedan dess har man lyckats att mer än fördubbla stödet för partiet. Det gäller dock bara i själva staden Göteborg. Tittar vi på kranskommunerna fick Vänsterpartiet i senaste valet i genomsnitt bara strax över sex procent.
En nyckel bakom framgången i Göteborg är förstås att partiet varit skickliga på att driva politik. Det var Daniel Bernmar (V) som såg möjligheten och agerade för att få till det märkliga styret under perioden 2018-2022. De borgerliga kunde då sitta vid makten tack vare ett samarbete som gav Vänsterpartiet plats i presidierna, men stängde ute Socialdemokraterna. S, som bråkat med Bernmar under kandidatperioden innan, förödmjukades samtidigt som många vänsterpolitiker fick ökad erfarenhet. Vänsterpartiet har nu en uppställning väl fungerande lokalpolitiker, ofta med kunskap och känsla för det som bör vara kommunpolitikens kärna, omsorgen.
Men vid sidan av det lokala arbetet och ledarskapet surfar Vänsterpartiet också på en större trend. Det är trenden där storstäder blir rödare och rödare, medan den omkringliggande landsbygden blir blå. Fenomenet finns sedan länge i USA och det finns numer också i Norden. Stockholm styrs sedan förra valet av de rödgröna, trots borgerlig regering, och i Köpenhamn och Oslo har partier som Enhedlisten och Rødt fått centrala roller.
En del politiker till höger har menat att den allt rödare storstaden är en myt, och hänvisar då till att högern ofta regerar storstäder i till exempel Spanien och de baltiska länderna. Men i de anglosaxiska och i de nordiska länderna kan statsvetarna belägga fenomenet. En studie från SOM-institutet här i Göteborg beskrev det som att polariseringen mellan stad och land i ett längre tidsperspektiv inte har ökat. Men den har skiftat i ett vänster-högermönster. På 1970-talet var det landsbygdsborna som röstade vänster och stadsborna som röstade höger. Nu är det tvärtom.
Med den trenden i bakhuvudet kan vi se att det inte bara är i Göteborg som Vänsterpartiet är stora. I Stockholms stad fick partiet strax över elva procent i valet 2022, och i Malmö nästan 13 procent.
Trenden är sannolikt här för att stanna och sätter delvis spelplanen för storstädernas politik. Den högersväng som Magdalena Andersson går till val på nationellt blir svår för Jonas Attenius att genomföra lokalt, inom ramen för ett samarbete med Daniel Bernmar. Precis som i Malmö trycks politiken i det rödgröna samarbetet åt vänster. Det här borde innebära en möjlighet för oppositionen. Men då gäller det att samarbeta för att få ett trovärdigt alternativ till det rödgröna.
