Under första maj lät Socialdemokraterna en AI-robot ringa upp presumtiva väljare i olika förorter. Roboten kan tala på flera olika språk och på så sätt nå ut till fler. Det hela var ett test inför valrörelsen. Man kan förstås fråga sig hur många som blir glada av att mötas av en AI-robot i andra änden av luren. Men tekniken går framåt och Artificiell intelligens håller sakta men säkert på att äta sig in i det politiska hantverket på alla områden.
Partiernas kommunikation författas exempelvis allt mer med hjälp av AI. I Almedalen förra året råkade KD-ledaren Ebba Busch tillskriva en kulturjournalist på Aftonbladet ett felaktigt citat. Busch, eller snarare hennes talskrivare, hade använt AI för att ta fram underlag till talet och inte dubbelkollat källorna. Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Olle Thorell har ställt flera hundra frågor till regeringen med hjälp av AI, något som nästan blivit ett arbetsmiljöproblem för Regeringskansliets personal eftersom ministrarna är skyldiga att svara riksdagsledamöter.
Även inom Regeringskansliet används AI. Förmodligen kommer AI-frågorna från riksdagen snart mötas av AI-svar från regeringen, om det inte redan har hänt. Nyligen tvingades Socialdepartementet dra tillbaka en utredning sedan det visat sig att den baserat sig på påhittade källor. Misstanken var att den som skrivit texten, vilket i regel är en junior medarbetare snarare än den som står med sitt namn som huvudutredare, hade använt sig av AI för att göra jobbet.
AI-användningen sparar förstås en massa tid. Och om AI används för att bemöta exempelvis Olle Thorells uppenbara missbruk av sin roll som folkvald kan det tyckas som en liten sak. Men samtidigt måste man ställa frågan vad poängen är om AI används för att skriva långa texter som besvaras av en annan AI och som på sin höjd blir läst av en verklig människa genom en AI-sammanfattning.
Problemet med AI är inte bara att den inte till 100 procent går att lita på. AI kan ändå vara ett effektivt hjälpmedel om man klarar att granska dess påståenden och dubbelkolla källorna. Men det senare kräver ofta en ganska stor dos kompetens. Vad händer när människor inte skaffar sig den kompetensen för att de aldrig behövt göra det och tror att AI kan göra jobbet åt dem från början?
På en konkurrensutsatt marknad kommer man i många fall acceptera att det blir lite småfel i produkten i utbyte mot enorma besparingar i tillverkningsprocessen. Men priset är att nya generationer inte skaffar sig den kompetens som de kommer behöva längre fram. Vi ser redan att AI börjat tränga ut juniora positioner på arbetsmarknaden.
Det här gäller i lika hög grad inom statsapparaten. Om yngre tjänstemän börjar med att låta AI skriva deras rapporter kommer de aldrig utveckla den kompetens som krävs för att bedöma resultatet. Om de använt AI genom hela skolan och sina högre studier är troligen tröskeln för stor för att inte använda AI på jobbet, speciellt om ens kolleger gör det. Även här finns en konkurrenssituation, även om den främst är karriärmässig.
Det bedrägliga med AI är att den kan vara ett kraftfullt hjälpmedel för dem som idag är i medelåldern och redan hunnit skaffa sig nödvändig kompetens – samtidigt som den riskerar att beröva yngre generationer de förmågor som krävs för att bedöma produktens kvalitet. Det ligger i farans riktning att AI övergår från ett möjligt hjälpmedel till det enda och därmed nödvändiga sättet att lösa och utvärdera uppgifter, eftersom nästan ingen kommer klara av att göra det själv.
AI breder även ut sig i politikens mottagarled. Internetstiftelsen publicerade nyligen en rapport som visar att AI kommer spela en stor roll i höstens val i och med att allt fler unga väljare använder sig av AI för att ställa frågor om politiken. Partierna har inte varit sena att ”AI-optimera” sin budskap för att de ska plockas upp av chattbotarna.
Men även här riskerar AI att skapa en inlärd hjälplöshet. Om man exempelvis tror att AI kan ersätta behovet att skaffa sig egen kunskap om politik och samhälle genom att ta del av nyheter och böcker kommer även väljarna snart att bli ”i händerna på” AI:n snarare än tvärtom.
Under 1900-talet varnade en rad filosofer för att tekniken som ska vara vår ”slav” riskerar att bli vår ”herre”, samtidigt som vi fortsätter inbilla oss att det är tvärtom. Vi kan helt enkelt inte längre välja bort tekniken eftersom vi inte har kunskaperna för hur vi klarar oss utan den. Det har hittills mest gällt praktisk kunskap: förmågan att överleva – odla mat, bygga hus eller försvara sig själv – var faktiskt ganska utbredd för bara hundra år sedan. Vi behöver inte gå så långt tillbaka för en tid där väldigt många kunde fixa sin egen bil eller sy sina egna kläder. Även våra rent kroppsliga förmågor har försämrats i takt med tekniken.
Med AI riskerar vi även att försämra vår förmåga att tänka och tappa teoretiska kunskaper – i allt från programmering, kirurgi och ingenjörskonst till i grunden politiska frågor om hur vi ska organisera vårt samhälle. Vi ser redan hur läs- och skrivkunnigheten sjunker.
Man behöver inte köpa de värsta scenarierna, där AI blir så autonom att den själv dikterar villkoren, för att se problemet med detta. Vi riskerar helt enkelt att bli dumma när all problemlösning utlokaliseras till tekniska system. Det är inte konstigare än att ett liv i lättja och överflöd utan utmaningar och riktigt arbete sällan skärper sinnena eller gör människor särskilt tillfredsställda. Nyttomaximeringen och framstegstanken som fungerar som vårt samhälles överideologi har uppenbara gränser. Det krävs dock eftertanke för att inse det. Men om även själva tänkandet och politiken blir AI-beroende är det svårt att se hur vi ska lyckas bromsa utvecklingen.
