I maj släppte SVT serien ”Sverige och kriget”. Den handlar om hur Sverige påverkades av andra världskriget, och fokuserar på att lyfta fram ögonvittnesskildringar från det fåtal mycket gamla människor som fortfarande lever i dag. Seriens grundtanke var god – historia förmedlas effektivt om den berättas av människor som faktiskt upplevt den. Förstås är de som berättar inte särskilt tillförlitliga då kriget avslutades för omkring 80 år sedan, men med hjälp av historiker som rättar och ger kontext, kan vittnesmålen ändå fylla en pedagogisk funktion. Dessvärre överskuggas grundidén av flertalet faktafel och märkliga vinklingar.
Seriens brister uppmärksammades först på DN Debatt, där professor emeritus Pär Frohnert och två andra historiker kritiserade serien för att i synnerhet utelämna viktiga sammanhang när den framställer Sveriges relation till Nazityskland under andra världskriget ”Allvarligt är också vad som inte sägs i serien. Vi syftar på bristen på förklaringar, kontext och nyansering. Producenterna har valt ett narrativ och presenterar inga andra perspektiv.”
Historikerna syftar på att serien ensidigt vill lyfta fram att Sverige förhöll sig passivt mot tyskarna och lämnade Finland i sticket, när det inte stämmer. Sverige stod aldrig neutralt inför Finlands försvarskrig mot Sovjet, utan var icke stridsförande. Tusentals svenskar åkte till Finland och stred, samtidigt som den svenska krigsmakten skickade materiel och vapen som egentligen behövdes i Sverige. Och när fortsättningskriget var över, spelade Sverige en central roll i de diplomatiska förhandlingar som resulterade i att Finland lyckades behålla sin suveränitet.
Dessvärre är serien inte unik i sitt slag. När den svenska historien skildras är narrativet allt för ofta fyllt av skam. Det läggs ett oproportionerligt stort fokus på Sveriges historiska skuld, inte bara i andra världskriget, utan också i exempelvis den internationella slavhandeln och kolonialismen. Sverige var en minimal aktör som i regel var oförmögen och ointresserad av att konkurrera om den nya världen och de affärsmöjligheter som fanns där.
Behovet av att känna skuld för sin historia är en internationell trend. Ofta är det befogat, speciellt i historiskt koloniala stormakter som Storbritannien, Frankrike och USA. Det är viktigt att ländernas brott mot mänskligheten inte göms undan, men i Sveriges fall blir det bara forcerat. Dessutom kan det också vara kontraproduktivt att fokusera för mycket på gamla oförrätter, då gammalt groll kan ligga till grund för fortsatta splittringar mellan folkgrupper internationellt såväl som inom ett land. Det är USA ett gott exempel på.
Det är positivt att public service satsar på att förmedla Sveriges historia på ett pedagogiskt sätt. Men till nästa gång behöver man göra ett mer gediget researcharbete – men framför allt – sluta förmedla skamkänslor till den svenska befolkningen när det inte finns fog för det.
