Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Stökiga klassrum är ingen naturlag

Den kraftiga ökningen av elevassistenter i den svenska skolan är ett uttryck för en filosofi där skolan alltmer ska anpassa sig till eleverna istället för tvärtom. Långsiktigt är det knappast hållbart.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Göteborgs skolkommunalråd, Axel Darvik (L), drog på sig en orkan av kritik efter sitt uttalande i GP (26/2) att en lärare borde kunna hålla ordning på en skolklass när en föreläsare kan ”trollbinda tusentals människor”. Det var förstås en klumpig liknelse – tacksam för belackarna att angripa.

Men lyssnar man på vad han mer har att säga så handlar det om ett grundläggande vägval. Ska skolan fortsätta att anpassa sig till en situation med stökiga elever genom att anställa allt fler outbildade elevassistenter, vars uppgift alltmer blir att hjälpa till att hålla ordning? Eller ska skolan var en plats där man utgår från att det råder ordning och disciplin från början?

1996 fanns det cirka 8 400 elevassistenter i den svenska skolan (SOU 1998:66). 2019 var siffran uppe i 21 000 personer (SKR). 2,5 gånger fler på 23 år. Antalet som innehade tjänsten ”lärarassistent” ökade med en hel fjärdedel bara mellan 2018 och 2019, enligt Skolverket. För äldre och medelålders svenskar är elevassistenter ett näst intill okänt fenomen. Från att tidigare främst varit ett stöd till rörelsehindrade och elever med specialbehov har lärar- och elevassistenter blivit ett allt vanligare generellt inslag i skolan, vilket bland annat hänger samman med att många fler unga ges olika diagnoser i dag.

Dagens ordning anses så naturlig att det Darviks resonemang omnämns som ”fruktansvärt” och ”verklighetsfrånvänt” av kritikerna, det vill säga att skolan skulle klara sig med betydligt färre elevassistenter. Kanske är det inte är realistiskt på kort sikt. Men ska vi verkligen bara acceptera den verklighet som råder i delar av den svenska skolan? Eller ska vi arbeta för en långsiktig förändring av den verkligheten? I stora delar av världen är det helt främmande med den oordning som kallas ”verklighet” i Sverige.

Ytterst handlar det om ett politiskt-ideologiskt val som den svenska skolan gjort. Inkludering har blivit det övergripande ledordet, och man tolererar inte längre särlösningar och specialklasser på samma sätt som tidigare. Men utopin har gått ut över ordningen. Kraven och ambitionerna sänks lätt när vanliga anpassningssvårigheter ses som något närmast "naturgivet" som inte går att påverka.

Forskningen pekar dessutom på att assistenterna gör nytta för de berörda eleverna bara om de är utbildade och arbetar med målinriktade och specifika uppgifter (Lindqvist et. al 2020). Detta även om lärarna ser assistenterna som en tillgång generellt.

Skolans resurser är begränsade. Prioriteringar måste därför göras. Ytterst handlar det om politiskt ledarskap och vägval. Svensk skola har nu i ett par decennier försökt anpassa sig till en stökig verklighet och försökt ”inkludera alla”. Men en ständig anpassning riskerar att cementera, eller i värsta fall fördjupa, samma verklighet. Tycker vi att den svenska skolan går åt rätt håll? Eller är det kanske dags att pröva något annat?