Adam Cwejman: Sorgligt att svenska flaggan saknas på studentflaken

Många unga som tar studenten viftar hellre med flaggan från föräldrars hemland än den svenska - landet där de vuxit upp och vars skola de precis klarat av.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det var i höjd med Trädgårdsföreningen vid Nya Allén som ett stort flak dundrade förbi. Ljudet var så öronbedövande att mina hörlurar som ska stänga ut omvärldens larm inte gjorde någon skillnad. Med andra ord: Det var precis som det ska vara i början av juni i Göteborg. Unga som avslutar en fas i livet och påbörjar en annan.

Men det var något med just det här studentflaket som jag inte kunde släppa ögonen ifrån: Flaggor från hela Mellanöstern, men inte en enda svensk flagga. Själv är jag ingen entusiastisk flaggviftare. Men, tänkte jag, det är något skevt med den här scenen. Det här är kanske den enda dagen på året, bortsett från stora landskamper, som flaggviftande människor syns offentligt och då är det libanesiska och irakiska flaggor som syns, inte den svenska.

ANNONS

Vad har Libanon och Irak att göra med att du har tagit studenten, tänkte jag. Det är inte dessa länders utbildningssystem som du har tagit dig igenom. Inte dessa länders skattebetalare som bekostat skolgången. Det är inte det samhälle du, antagligen, nu ger dig ut i som vuxen, med allt vad det innebär. Det är Sverige, det underliga landet i norr, som ju faktiskt är ditt och som du lever i.

Vad jag främst kände var inte ilska eller irritation. Det är svårt att känna när man ser nittonåringar som är så euforiska. Det var faktiskt sorg. Att det land, vars flagga som ju är vår, inte entusiasmerar till användning. Är du inte stolt över den främsta symbolen för det samhälle du lever ditt liv i?

Vad beror det här på? En ledtråd är att det svenska inte är så självklart för många, även om de är födda här. I en tråd på Quora, ett stort forum, ställdes frågan ”Vad tycker ni om svenska elever med utländsk bakgrund som viftar med hemlandets flagga på sin student istället för Sveriges?”. Ett av svaren var väldigt träffande: ”För en invandrare, att känna sig svensk känns extremt tomt och fel. Inte för det är något fel på det, men är man inte svensk så är man inte det. Det handlar om rötter, kultur, historia, etnisk tillhörighet. Man kan inte fejka sånt”.

ANNONS

För vissa känns det svenska, även om det är ens egen variant av det, inte som någon självklar tillhörighet. Det går inte, som användaren på Quora skrev, att fejka. Här finns ingen illvilja eller förakt gentemot Sverige. Däremot vittnar det om distans att det inte är svenska symboler som man väljer att visa upp på en av de mest betydelsefulla dagarna i livet.

Många av dem som har tagit studenten är sannolikt födda i Sverige, de är vad SCB räknar som svenskar med ”utrikes bakgrund”. Det vill säga, en eller två föräldrar födda i utlandet. Vi är varken här- eller därifrån, någonstans emellan. I föräldrarnas hemland uppfattas vi som svenskar och här uppfattas vi som något annat. Det är inte självklart vart man landar med sin identitet och det är inte säkert att man har några starka känslor till det svenska även om man faktiskt lever i landet.

Jag har själv starka band till Polen. Landets språk, kultur, temperament. Det är det enda landet förutom Sverige som jag kan längta till på det där sättet som man kan längta efter sitt hem. Dofterna, stämningen och ljudet av folks röster. Men mitt polska måste samsas med det svenska. Och i Sverige är det just det svenska som har företräde. Det är inte bara något som hänt på grund av att jag är uppvuxen här, och gått i svensk skola med högtidliga avslutningar, det har varit ett val.

ANNONS

Att bli en del av något kräver ansträngning. Det förutsätter att föräldrar födda i utlandet förmedlar till sina barn att det är något värdefullt att bli en självklar del av det nya hemlandet. Det är inte alltid säkert att man blir bemött med öppna armar. Inte för att svenskar inte skulle vilja dela med sig av det svenska.

Men de har ibland svårt att förmedla sin egen kultur. Många svenskar tycks tro att det är något skämmigt och löjligt att visa stolthet och ägna sig åt flaggviftande som norrmännen. Om inte svenskar tycker att det är något fint och vackert med de svenska symbolerna, varför skulle alla de som blivit en del av vårt samhälle under det senaste halvseklet tycka det?

Den svenska flaggan bör vara en symbol för alla i Sverige. Och Sverige består i dag av människor med rötter i hela världen. Men om många av dessa människor, på sin finaste dag, inte spontant känner att det är den svenska flaggan som gäller är det ett illavarslande tecken. Det betyder nämligen att det där gemensamma som ett samhälle är i så stort behov av inte är särskilt gemensamt.

I ett land, som Sverige var tidigare, där knappt någon är inflyttad är gemenskapen och de nationella symbolerna självklara. Man föds in i det och behöver inte reflektera över sakernas tillstånd, lika lite som en fisk funderar på vattnet som omger den. Men i det land som Sverige har blivit är det annorlunda. Det svenska är inte längre självklart. Det kanske framstår som harmlöst, en fråga om symbolik och inget mer. Men därunder göms den djupa spricka som uppstått mellan olika befolkningar i Sverige och inte kan avfärdas som något övergående.

ANNONS

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS