När Expressens politikreporter, Viktor Barth-Kron, i veckan intervjuade S-ledaren Magdalena Andersson återkom hon flera gånger till det hårdnande samtalsklimatet och TV4:s avslöjande om SD:s trollfabrik för ett och ett halvt år sedan.
Men när Barth-Kron tog upp att Socialdemokraternas kritik skulle vara mer trovärdig om inte S själva drev anonyma konton i sociala medier – memekonton, Facebooksidor – och en nyhetssajt, Morgontidningen, med oklar avsändare försökte hon vifta bort invändningen.
För faktum är att Socialdemokraterna via sitt dotterbolag AiP-media driver ett antal sådana konton. Det går att klicka sig fram till avsändaren, men hur många gör egentligen det? Hur många har koll på att AiP tillhör S och sitter i samma lokaler? Vem förstår att S står bakom nyhetsartiklar som dyker upp i flödet från vad som ser ut som en nyhetstidning? Visst finns det en skillnad mot de SD-konton som saknade avsändare, men Socialdemokraternas strategi liknar ändå på ett väsentligt sätt Sverigedemokraternas. Det är medvetet partipropaganda i förklädd form.
I valet 2018 fick Socialdemokraterna kritik för att de betalat influencers att föra ut deras budskap i Stockholm. Sociala-medierprofiler med många följare kunde tjäna tusentals kronor på att framföra berättelser som framstod som ”naturliga” och bekräftade Socialdemokraternas teser. Det skulle visserligen framgå att det var ett samarbete med S, men avsändaren blev ju ändå någon annan än partiet.
Det framstår som hyckleri av S att hålla på med de här metoderna och samtidigt hålla sig med en så hög svansföring i kritiken mot sina motståndare. Det rimliga är förstås att det är tydligt för medborgarna om information och budskap de stöter på är betalda och framtagna på ett partikansli eller uttryck för individers spontana åsikter eller fria medier.
Försök att manipulera offentligheten har förekommit i flera decennier. Innan sociala medier slog igenom med full kraft var det inte ovanligt att PR-byråer, på uppdrag av företag och intresseorganisationer, skapade opinion genom att låta ”oberoende” forskare och andra aktörer skriva debattartiklar i de stora tidningarna på initiativ av byrån.
Personer anställda på byrån kunde skriva artiklarna och betala utvalda personer att skriva under, så att budskapet såg ut att komma från någon annan än uppdragsgivaren. Högst sannolikt förekommer sådant fortfarande. Debattsidornas tyngd i offentligheten har dock minskat.
Försök att manipulera offentligheten är ett otyg som kan vara svårt att helt få bukt med. EU har nyligen infört hårda krav på sociala medier att avsändaren ska vara tydlig vid politiska annonskampanjer. De stora sociala-medieföretagen har därför valt att helt sätta stopp för betalda politiska kampanjer (GP 27/10). Talande är att Socialdemokraterna lade mest pengar av alla svenska partier på sådana annonskampanjer i förra riksdagsvalet i ett försök att bryta Sverigedemokraternas dominans på sociala medier.
S borde tänka om här. Sverige är inte USA. Centerpartiet – ett av världens rikaste partier – har länge gått knackigt i opinionen trots stora reklamsatsningar. Lobbyister har en lättare uppgift, eftersom de riktar sig till en mindre grupp politiska makthavare med sina kampanjer. Men det funkar dåligt att ersätta genuint politiskt engagemang med köpt opinionsbildning för politiska partier som vill vinna de breda väljarskarornas gunst.
Propaganda fungerar inte om det inte finns en mottaglighet för budskapet. Avslöjandet om SD:s anonyma konton var principiellt illa, men som förklaring till SD:s valframgångar har dolda avsändare spelat en ytterst marginell betydelse. Partiets ofta populistiska budskap har varit självgående och spridits spontant av anhängare med ofta starka politiska drivkrafter. Om S – och för den delen andra partier – vill matcha det bör de nog lägga mer energi på innehållet i de budskap man vill föra ut och mindre kraft på att hitta mer eller mindre tveksamma nya former för att föra ut dem.
