Viljan att betala skatt är förhållandevis hög i Sverige. Det finns också ett starkt stöd för att plånboken inte ska avgöra tillgången till grundläggande välfärdstjänster. Men det bygger på att staten står för sin del av kontraktet och håller vad den lovat.
Det gäller tillgången till fungerande vägar och järnvägar. Det gäller en skola som ger adekvat utbildning och livschanser och det gäller inte minst en kvalitativ sjukvård och omsorg som finns där när vi behöver den.
Sjukvården hamnar ofta i toppskiktet bland väljarnas prioriterade frågor. Förklaringen är enkel. Med stigande ålder får de flesta anledning att söka kontakt med vården. När vi hamnat i en utsatt situation behöver vi lita på att få hjälp. Det gäller inte minst de allra äldsta av oss – en kategori vi alla förr eller senare kommer att tillhöra om vi får leva ett långt liv.
Ändå är äldreomsorgen och äldrevården styvmoderligt behandlade. Det räknas som ett lågstatusyrke att jobba med äldre trots att det är ett samhällsviktigt yrke som alla definitivt inte är lämpade för.
Personalbrist har sänkt kraven när kommunerna desperat söker folk. SVT har i en granskning (3/11) visat att tolv personer avled i Sverige under förra året på grund av brister i hemtjänsten. Fem äldre avled efter att förgäves ha försökt kalla på hjälp genom sitt trygghetslarm. Fyra äldre avled av ren vanvård och svält. Det är förstås horribelt. Ett tydligare brott mot samhällskontraktet går knappast att tänka sig.
De fall där felgreppen tydligt leder till dödsfall är bara toppen på isberget, vilket även Inspektionen för vård och omsorg (IVO) konstaterar i en intervju med SVT. I tolv andra fall som SVT undersökt är det möjligt att felbeslut kan ha orsakat dödsfallen. I otaligt många fler fall har konsekvenserna varit allvarliga men inte lett till döden.
Poängen här är inte att äldreomsorgen och hemtjänsten generellt inte fungerar. Många brukare har också positiva erfarenheter och många anställda gör mer än de måste.
Poängen är att felaktiga beslut kan få enormt ödesdigra konsekvenser när man har ansvar för sköra och utsatta människor. Det bör finnas en ambition om nolltolerans mot sådant. Ändå är det först på senare år som kommunerna börjat ställa krav på något så basalt som att de anställda i hemtjänsten ska behärska adekvat svenska för att klara jobbet.
Det är förstås de kommunala cheferna som har det yttersta ansvaret för att personalen har rätt kompetens. Men de måste också ha rätt förutsättningar. Så länge hemtjänst och äldrevård är ett låglöneyrke med stressiga tidsscheman kommer det vara svårt att rekrytera lämplig personal fullt ut.
I dag möter en hemtjänsttagare ofta en mängd olika personal i sitt eget hem under en vecka. Då räcker det inte att en majoritet av de anställda gör sitt jobb på ett föredömligt sätt. Om en eller ett par stycken missköter sig kan det få väldigt allvarliga konsekvenser för en sjuk eller hjälplös vårdtagare.
Ovissheten om vem som ska dyka upp just den här dagen skapar förstås stress och oro hos äldre personer. För den som är beroende av andras hjälp måste tilliten kunna vara total.
På senare år har det till och med rapporterats allt oftare om rena övergrepp mot äldre och om stölder i hemmet. Nu senast 108-åriga Anna-Lisa i Karlskrona som blev av med 67 000 kronor som hon lagt undan. Andra har blivit av med smycken och vigselringar som kan ha ett stort emotionellt värde för en gammal människa. Sådant skrämmer.
En kvarts miljon svenskar har hemtjänst eller bor på äldreboende i dag. Antalet kommer att öka när befolkningen blir äldre. Behovet av att rekrytera fler anställda är därför stort. I en verksamhet där det jobbar tiotusentals människor kommer det förstås alltid begås misstag och det kommer tyvärr även ske felrekryteringar. Ändå skulle förutsättningarna kunna vara så mycket bättre. Dagens situation med höga sjuktal hos de anställda och stor personalomsättning är varken mänskligt eller ekonomiskt försvarbar.
Det kommer med andra ord att behöva tillföras mer resurser till äldrevården. Politikerna behöver bli bättre på att prioritera kärnverksamheten. Men man skulle också frigöra resurser med en bättre arbetsmiljö som får de anställda att vilja stanna kvar. Utmaningen är att nyckeln till en bättre arbetsmiljö ofta är minskad extern kontroll, decentraliserad organisation och ökat egenansvar.
Men det kräver ansvarstagande personal. Det blir lätt ett moment 22 om man har svårt att rekrytera på grund av dålig arbetsmiljö. I dag bränner de som vill göra ett gott jobb i vården inte sällan ut sig. Det finns ofta inte tid till att ge lite mänsklig kontakt och inte bara bocka av det absolut nödvändigaste.
Problemen finns där oavsett om huvudmannen är privat eller kommunal. Här finns inte samma problem med felaktiga drivkrafter som på friskolemarkanden. Men de privata offentligfinansierade aktörerna har inte heller påtagligt bättre omsorg. Debatten bör därför inte fastna där. Det finns heller inget som tyder på att färgen på den politiska ledningen haft någon avgörande betydelse.
Kvaliteten skiljer sig mellan kommuner av andra anledningar. Små kommuner har ofta mindre problem med personalomsättning, men kan ha en mer ansträngd ekonomi. Vad som är en optimal fördelning mellan privata och kommunala huvudmän kan också skilja sig beroende på kommunernas storlek och förutsättningar. Det som krävs är lokala politiker som engagerar sig för omsorgen och tillräckliga resurser.
För oavsett utförare finansieras idag hemtjänst och äldreomsorg över skattsedeln. Klarar inte politikerna att prioritera äldreomsorgen kan vi nog räkna med att kraven på rent privat finansiering kommer att öka. De som inte har råd med det kommer vara hänvisade till sämre omsorg eller att i högre grad lita till anhöriga. Det vore ett beklagligt brott med svensk tradition och den generella välfärdsstatens principer. Men det är svårt att se hur vi inte kommer hamna där om inte äldreomsorgen tas på större allvar än i dag av de styrande.
