Att den ryska armén för med sig förödelse, terror och död sker inte av misstag utan är en medveten del av rysk krigföring. Slaget om Kiev tycks slutligen vara över. Ukrainas ställföreträdande försvarsminister meddelade den 2 april att hela huvudstadsregionen var fri från ryska trupper. Att det bara någon dag senare (4/4) rapporteras att ukrainska styrkor ska ha nått gränsen mot Belarus och Ryssland, tyder på en fullkomlig kollaps hos de ryska styrkorna. Därmed verkar nästan hela norra delen av landet vara befriad, eller kommer snart att bli det.
Segern är dock bitter. De första filmerna som spreds på överlyckliga ukrainska medborgare som välkomnade befriarna ersattes snabbt av vidriga bilder. I Butja, en förstad nordväst om Kiev, kantades gatorna av lik. Avklädda människor låg bakbundna efter att ha skjutits i bakhuvudet. Minst 280 personer har hittats i massgravar. Enligt rapporter från ukrainska journalister ska ryska styrkor ha försökt leta upp och summariskt avrätta samtliga män mellan 16 och 60 år i staden. Liknande scener bevittnas i alla befriade områden.
Övergreppen är tveklöst krigsbrott och Polens och Spaniens premiärministrar har begärt att det ska utredas som folkmord. Europeiska rådets ordförande och Frankrikes president har båda utlovat nya sanktioner. Världen är skakad av det grymma våldet som riktats mot civila, men det borde den inte vara. Övergrepp mot civilbefolkningen har skett under alla Putins militäroperationer. Redan under andra Tjetjenienkriget lät han jämna huvudstaden Groznyj med marken, och under Georgienkriget användes klusterbomber mot civila befolkningscentra. I Syrien såg vi hur ryskt attackflyg bombade sjukhus och på Krim och i Donbass beräknas över 4000 personer ha dödats innan invasionen den 24 februari.
Mönstret sträcker sig dock ännu längre tillbaka. Boris Jeltsin agerade på samma sätt som Putin under första Tjetjenienkriget, och Sovjetunionen liksom Tsarryssland dessförinnan var lika brutala. Den ryska armén har aldrig gjort sig av med de strukturer och den kultur som gjort den ökänd hos Europas folk. Brutaliteten förklarar ukrainarnas motståndsvilja, inte minst i Mariupol som ännu håller ut efter över en månads belägring.
Vi bör göra vad vi kan för att hjälpa dem med ännu fler vapen och annan materiel. Inga fler ukrainska städer ska behöva falla under det ryska oket, och ukrainarna bör få medlen att befria hela sitt land. Även om den Ukrainska försvarsmakten visar att de ryska styrkorna går att besegra, sker det till priset av ofattbart lidande. Den svenska regeringen bör därför göra allt som krävs för att vår befolkning ska slippa uthärda detsamma. Det enda sättet att säkerställa det är att förhindra ryska styrkor från att någonsin landstiga, vilket lättast sker om Ryssland inte angriper oss alls. Sådant skydd mot angrepp kan bara Nato erbjuda. Magdalena Andersson bör lämna in en ansökan snarast.
