”Det här är en trafiksituation som är helt oacceptabel”, sa Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på en pressfika på onsdagen, och syftade förstås på tågförseningarna. Nu vill hans parti avsätta 750 miljoner kronor mer än regeringen till järnvägsunderhåll i årets budget och kräver att regeringen presenterar för riksdagen hur den avser att åtgärda underhållsskulden.
Kanske kan man förlåta Socialdemokraternas hyckleri, eftersom de nu är i opposition och det vore närmast tjänstefel att missa tillfället att kritisera regeringen när nyheterna rapporterar om barnfamiljer som fastnar på tåg i sommarhettan.
Men Socialdemokraterna vet mycket väl att regeringen redan har ökat anslagen. Under förra året avsatte regeringen 16 miljarder kronor till järnvägsunderhållet. Det var en ökning med 2 miljarder kronor jämfört med 2023. Socialdemokraternas utlovade extra 750 miljoner kronor är ett blygsamt tillskott i sammanhanget.
Enligt Trafikverkets underhållsplan för 2025–2028 finns för första gången resurser för att faktiskt minska underhållsskulden.
Under förra året utfördes mer underhållsarbete än någonsin tidigare, och i år ökar insatserna ytterligare. Enligt regeringens infrastrukturproposition ska staten ha åtgärdat underhållsskulden till 2037.
Det som gör Socialdemokraternas utspel svårt att ta på allvar är att det framför allt var socialdemokratiska regeringar som under 40 år byggt upp underhållsskulden, som idag beräknas till mellan 90 och 125 miljarder kronor. Göran Persson och Stefan Löfven prioriterade andra områden. Och det ska sägas att alliansregeringen inte var annorlunda. Ingen politiker vinner val på att lova mer pengar till underhåll. Den som vill vinna väljarnas gunst gör bättre i att tala om framtida höghastighetståg än om nödvändiga reparationer av dagens järnvägar.
Det eftersatta underhållet har inte varit någon hemlighet. Redan i mitten av 1990-talet rapporterades en växande underhållsskuld i SJ:s interna dokument. Under 2000- och 2010-talen varnade myndighetsrapporter och statliga utredningar för att bristande underhåll skulle leda till stora störningar och merkostnader i framtiden.
Det ska sägas att de sista socialdemokratiska regeringarna faktiskt ökade anslagen. Men även de satsningarna kritiserades för att vara för små. Enligt branschorganisationen Tågföretagen skulle underhållsskulden i praktiken fortsätta att växa.
Det är först den nuvarande regeringen som verkligen gör en plan och avsätter medel för att arbeta av skulden. Till och med Värmlands Folkblads socialdemokratiska ledarsida påpekade nyligen att regeringens satsningar faktiskt är historiska.
Satsningen går tillbaka till Tidöavtalet där det var ett krav. Tyvärr kommer det bli svårt att forcera processen. Pengar är inte den enda faktorn, utan även personal, maskiner och påverkan på tidtabellerna spelar in. Inom branschen råder sedan länge kompetensbrist. Underhållsarbete innebär i sig ofta störningar av trafiken och måste planeras noga.
Men grundproblemet som byggt upp skulden har handlat om resurser. Mellan 1950 och 1970 avsatte staten årligen cirka 2 procent av BNP till infrastruktur. Det är inte konstigt att nästan all svensk järnväg är byggd före 1970. Jämfört med den tidigare socialdemokratiska regeringen har Tidöregeringen nu ökat de årliga planerade satsningarna på infrastruktur från cirka 51 miljarder till cirka 80 miljarder kronor. Satsningarna på infrastruktur växer från 0,8 till 1,3 procent av BNP. Om det räcker för att åtgärda 40 års underhållsskuld på tolv år återstår att se. En sak är säker: Det kommer att vara många förseningar längs vägen.
