Försvarsminister Peter Hultqvist och statsminister Magdalena Andersson har snabbt bytt fot om svensk säkerhetspolitik.
Försvarsminister Peter Hultqvist och statsminister Magdalena Andersson har snabbt bytt fot om svensk säkerhetspolitik. Bild: Jessica Gow /TT

Så kommer S undan ännu en gång med att ha haft fel

Socialdemokraterna byter fot i viktiga principfrågor gång på gång och låtsas som det regnar. Partiet regerar inte, det reagerar. Tyvärr är den här skamlösheten också en viktig del av partiets fortsatta maktinnehav.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Finlands stats- och regeringschefer har uttalat sig för NATO-medlemskap. Den svenska regeringen väntas ge samma besked nu i helgen. Själva ansökan kan skickas in redan inom några dagar. I sak är det ett välkommet besked. Men frågorna inställer sig ändå. Vad var egentligen poängen med den tidigare S-märkta hållningen i säkerhetspolitiken och hur kan Socialdemokraterna alltid komma undan med att byta fot så fort det bränner till?

Både statsminister Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste veckorna upprepat frasen: ”det fanns en tid före den 24 februari och en annan tid efter”. Det vill säga före och efter Rysslands invasion av Ukraina. Då var då, och nu är nu.

ANNONS

Men försvars- och säkerhetspolitikens själva kärna är ju att vara förberedd på krig i vårt närområde. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” löd det mantra som upprepats i decennier. Vi skulle vara neutrala just ifall det blev krig.

Sedan många år har den borgerliga oppositionen övergett den hållningen och i stället förespråkat medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Socialdemokraterna har emellertid hållit fast vid neutralitetspolitiken. In i det sista. I slutet av november stod försvarsminister Peter Hultqvist på Svenska Mässan i Göteborg och garanterade att Sverige inte skulle gå med i NATO. Det var samtidigt som ryska stridsvagnar rullade mot den ukrainska gränsen.

När det så blev det krig i vårt närområde – det läge då vi skulle vara neutrala enligt neutralitetsdoktrinen – då framställer samma socialdemokrater just det som skäl till att byta linje.

Vi känner igen samma mönster från flyktingkrisen 2015. I september skanderade dåvarande statsminister Stefan Löfven att hans Europa minsann inte skulle bygga ”några murar” samtidigt som stora skaror migranter och flyktingar vandrade upp genom Balkan mot Tyskland och Sverige. Två månader senare svängde den S-regeringen 180 grader och stängde gränsen.

Man kan kalla det för ett återkommande intellektuellt haveri eller bara skamlöst. Klart är att Socialdemokraternas principer och verklighetsanalyser inte håller för ett möte med verkligheten. Eller annorlunda formulerat: S har egentligen inga principer eller någon genomarbetad analys av omvärldsläget. De är helt enkelt inte intresserade av det.

ANNONS

I normalfallet går statsapparaten på rutin. Idélösheten syns inte lika tydligt. Men så fort Sverige utsätts för en extern prövning visar det sig att S är beredda att helt enkelt strunta i vad man sagt tidigare. Inte för att den nya situationen var omöjlig att förutse – det var den exempelvis inte i något av de här fallen – utan för att S helt enkelt bara reagerar och aldrig leder.

De svenska Socialdemokraterna står inte för något, även om man framgångsrikt ger sken av det. Partiet har inte haft någon riktig drivkraft att förändra samhället på flera decennier – på sin höjd har man försökt bromsa förändring. Januariöverenskommelsen från 2019 är ett övertydligt exempel på hur partiet är berett att sälja ut alla sina principer för makten.

Hur kommer Socialdemokraterna undan med det, gång på gång? Svaret är att S fortfarande har ett grundläggande förtroende hos svenska folket som statsbärande parti. Partiet signalerar trygghet och kontinuitet. De vill egentligen väl. Det är bara verkligheten som trilskas.

Oppositionen har aldrig riktigt lyckats erövra den rollen – möjligen med undantag för en kort period under Alliansåren när Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs förtroende låg i topp.

Borgerligheten spelade dock bort sin chans att bli svensk politiks naturliga mittpunkt. I hög grad för att man inte tidigt nog intog en pragmatisk hållning till migrationspolitiken. I stället målade in sig i en ideologisk återvändsgränd, manifesterat i uppgörelsen med Miljöpartiet som svar på SD:s riksdagsinträde och senare Decemberöverenskommelsen.

ANNONS

Det finns egentligen inget som säger att S ska ha monopol på att vara svensk politiks mittpunkt. De tyska Kristdemokraterna har länge haft en liknande position. Men det kräver skicklighet, att man kan vara förtroendeingivande och pragmatisk på samma gång, i kombination med en berättelse om att man förvaltar landets politiska kärnvärden.

Den socialdemokratiska skamlösheten må sticka i ögonen men den är både en följd och förutsättning för deras långvariga maktinnehav.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS