Klimatrapporten från FN-organet IPCC, som kom i veckan, var inga roliga nyheter. En slutsats är att koldioxidutsläppen måste halveras till 2030 om vi ska klara 1,5-gradersmålet. Om det blir varmare ökar risken för så kallade tippningspunkter. Det innebär att temperaturökningen riskerar att ge permanenta skador som inte ”går tillbaka” även om temperaturökningen skulle stanna upp.
Det är svårt att fastställa framtida utfall, men det går att göra sannolikhetskalkyler. Och de pekar i en enda riktning: ett varmare klimat där flera tippningspunkter passeras riskerar att leda till ökenspridning, fler hälsovådliga värmeböljor, havshöjningar och torka som orsakar till missväxt och därmed livsmedelskriser.
Att klimatförändringarna måste hindras råder det därmed inga tvivel om. Dessvärre är klimatfrågan inte alltid föremål för en särskilt konstruktiv debatt i Sverige. Som Susanne Nyström skriver på DN:s ledarsida (22/3) har klimatet blivit en kulturkrigsfråga. Sverigedemokraterna har till och med utsett klimatet till den ”nya invandringsfrågan”. Hon uppmanar regeringen att inte offra klimatfrågan på ”kulturkrigets altare”.
Inom SD finns en tendens att ta lätt på klimat och miljö och inte minst att se frågan i ljuset av den folk-elit-konflikt som präglat större delen av 2010-talet. Detta bidrar också till att SD ibland målas ut som klimatförnekare.
Men å andra sidan är det svårt att ge dem hela skulden – för det är inte alltid konstruktiva förslag som kommit från den ”andra sidan” heller. För även vänstersidan tenderar ibland att reducera klimat och miljö till rena identitetsfrågor.
Det mest ökända exemplet på denna översittarattityd är antagligen det tidigare MP-språkröret Åsa Romsons tal i Almedalen 2014, då hon gick till attack mot ”vita, heterosexuella män” som enligt henne var den grupp som förstörde klimatet genom köttätande och bilåkande. Klimatfrågan kom därmed att bli ännu en identitetsmarkör för den upplysta medelklassen. Och så har det tyvärr fortsatt – med statligt stöd. Som ledarsidans gästkolumnist Kajsa Dovstad uppmärksammade nyligen (23/1) läggs skattepengar på forskning om ”ekologisk sorg” och annat som inte kommer att bidra till något konstruktivt.
Det är alltså inte konstigt att ett visst segment i befolkningen tolkar hela klimatdebatten som ett sätt för en elit att gotta sig i sin egen godhet samtidigt som ”svennebanan” angrips.
Men klimatfrågan är inte ännu en identitetsfråga som den besuttna medelklassen kan vältra sig i. Så borde det åtminstone inte vara. Miljö och klimat påverkar oss alla. Och det borde vara lika självklart för en konservativ nationalist som för en progressiv miljöpartist att bry sig. Att kommande generationer ska få uppleva ett Sverige med en vit jul, få bada i Östersjön utan att bli sjuk av algblomning och vandra på Västkusten utan att stranden fylls av drivor med plast från Atlanten – det borde vara självklart för SD.
Båda sidor av kulturkriget borde därför ha intresse av att sluta strida. I stället för att handla om symbol- och identitetsfrågor borde vi diskutera praktiska lösningar. Vad kan Sverige, som trots allt är ett litet land i sammanhanget, göra för att bidra till att de globala utsläppen minskar? Vilka åtgärder får mest effekt? Vilken forskning bör staten satsa på och hur ska skattesystemet utformas för att främja utsläppsminskning i näringslivet?
Att diskutera dessa frågor är kanske tråkigare än identitetspolitik med hög konfliktnivå. Men det är i det tråkiga som lösningarna tenderar att finnas.
