Exakt hur många som har dött i det andra rysk-ukrainska kriget som inleddes i februari 2022 vet ingen. FN uppskattar antalet döda ukrainska civila till omkring 10 000. Därutöver tillkommer totalt över 100 000 soldater från bägge sidor. Men mörkertalet är stort och många, både civila och stridande, är allvarligt skadade och kommer att leva med livslånga men.
Trots att dödstalen ständigt stiger blir de faktiska förändringarna på slagfältet allt mindre. Sedan maj månad har omkring 85 kvadratkilometer befriats från rysk ockupation. Det motsvarar 0,01 procent av den totala areal som ryssarna ockuperar (som i skrivande stund uppgår till 17,49 procent av Ukraina, inklusive Krim).
Detta enligt uppskattningar från sidan Warmapper som sedan krigets inledning följt trupprörelser med hjälp av öppna källor. Det är ingen exakt vetenskap, men den blygsamma skalan talar sitt tydliga språk: Kriget har låst sig.
Detta läge står i bjärt kontrast till förra årets offensiver och motoffensiver. Efter den initiala ryska ockupationen befriades stora områden av ukrainarna som följde upp med två höstoffensiver utanför städerna Charkiv och Cherson. Vid Charkiv mötte ukrainarna en tunn försvarslinje. Chersonoffensiven var betydligt svårare. Den tog flera månader tills de ryska överbefälhavarna insåg att det inte längre gick att strida med floden Dniepr i ryggen och retirerade över floden.
Sedan dess har inte mycket mark bytt ägare. Vinterhalvåret kretsade kring det blodiga slaget om Bachmut. Den segdragna blodutgjutelsen gav den ryska armén möjlighet att bygga befästningar i flera led, fylla på med trupper och lägga ut minfält. Därutöver försökte ryssarna, med blandad framgång, att slå ut ukrainsk infrastruktur.
För ukrainarnas del innebar vintern att det efterlängtade stödet av tyngre utrustning från väst äntligen började anlända. För att motivera den införseln av militärt materiel, främst från USA men även från andra Nato-länder, planerade Ukraina under hela våren en avgörande sommaroffensiv som skulle återta de av Ryssland tidigare ockuperade regionerna.
Tanken var att denna södergående sommaroffensiv med riktning mot Svarta havet skulle klippa den ryska ockupationen i två delar, en västlig och östlig. Det skulle också innebära att den västliga delen, till vilken även Krimhalvön hör, skulle skäras av från det ryska fastlandet. Taktiskt var det klokt. Men resultat har ännu uteblivit.
Det ukrainska övertaget i signalspaning med hjälp av drönare och flexibilitet på slagfältet har, ju längre kriget lider, blivit mindre. Den ryska armén har anpassat sig och blivit mer metodisk och försiktig. Under krigets första månader hade ryssarna en stor övertro på sin egen förmåga. Men verkligheten hann ikapp dem. Men för ukrainarnas del har det visat sig svårt att gå på offensiven mot en nedgrävd och förberedd fiende.
Liknelsen till första världskriget är sliten men inte utan poänger. Det här är ett krig som både bär drag av tidigare tiders konflikter samtidigt som det är hypermodernt. Artilleri, statiska försvarslinjer och minfält har kommit att spela stor roll. Utrymmet för snabba pansarstötar och manöverkrigföring har sällan visat sig.
Alla vi som hoppas på att Ryssland kommer att förlora kriget kommer att få vänta länge. Putin fäster inget större värde vid sina soldaters liv och är villig att fortsätta skicka in rekryter till döden så länge som det krävs. Förhoppningen att den ryska regimen skulle implodera på grund av missnöje från vanliga ryssar eller landets eliter har kommit på skam, och inget tyder på någon sådan omvälvning i mer fredlig eller västvänlig riktning.
Det har saknats en tydlig och realistisk bild av vad en rysk förlust innebär. Att Ryssland skulle lämna de ockuperade regionerna, inklusive Krim, förefaller med sommaroffensiven i bakhuvudet, som alltmer orealistiskt.
Tydliga totala nederlag i krig är sällsynta med annat än total ockupation och att den politiska ledningen avgår eller fängslas. Få segrar i krig når ett sådant definitivt slut. Vanligare är i stället stillestånd och kompromisser. Det gäller att förbereda sig på att så även kommer bli fallet i Ukraina. Rysk ekonomi står inte inför en stundande kollaps och dess regim har vant sig vid tanken på ett långvarigt krig.
Många invänder här att det inte går att kompromissa med den nuvarande ryska regimen som styrs av diktatorn Putin. I synnerhet inte mot bakgrund av de krigsförbrytelser som den ryska armén gjort sig skyldig till i Irpin och Bucha, de många terroristbombningarna av civila mål samt deportationen av tusentals ukrainare från de ockuperade regionerna.
Men alternativet är att kriget fortsätter i oförminskad takt – med små förändringar av frontlinjen. Det skulle i sådana fall bli ett krig i vilket västs industriella kapacitet och militära förmåga ställs mot Rysslands under flera år. Kostnaderna i människoliv får betalas av det ukrainska folket. Risken för eskalering i grymheter från ryskt håll måste också finnas med i beräkningen.
Det går också att invända mot att det här överhuvudtaget inte är en fråga för väst att avgöra – det är det ukrainska folket och dess folkvalda som avgör hur länge kriget pågår. Men riktigt så enkelt är det inte. Stödet från Nato är helt avgörande för hur det här kriget fortsätter och om vilka initiativ som görs för att få till en vapenstillestånd. Det kan ta många år att helt modernisera den ukrainska arméns resurser och det är inte ens en garanti för att det går att återta all ockuperad terräng.
Det finns ett annat sätt att se vem som är krigets vinnare och förlorare.
På flera sätt har Ryssland redan förlorat det här kriget, med besked. Målet från rysk sida var uppenbarligen att avsätta Zelenskyj, installera en lydregim i stil med Lukasjenkos belarusiska diktatur och för överskådlig tid förhindra Ukraina från att närma sig väst – ekonomiskt, politiskt och socialt.
Men den raka motsatsen har blivit konsekvensen. Zelenskyjs politiska ställning har aldrig varit starkare, det ukrainska folket har aldrig varit mer enat i sitt motstånd till ryskt inflytande och stödet från väst har stadigt ökat medan den politisk-ekonomiska integrationen med väst stärkts. Även om det förstås vore önskvärt att den ryska ockupationen avslutades och all ukrainsk mark som ockuperats sedan 2014 återlämnades så måste det vägas mot kostnaden som ett fortsatt krig innebär, i liv och resurser.
Den avgörande positiva följden av det här kriget är att Ukraina helt har frigjorts från den ryska intressesfären. Det kan enbart vidmakthållas med fortsatt västligt stöd till ekonomin och militära garantier under lång tid. Med historien i backspegeln kommer det att definieras som en seger över diktaturen Ryssland. Ett krig som däremot bara fortsätter, likt första världskriget, har inga vinnare.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
