De storskaliga ryska luftangreppen mot Ukraina fortsätter. Nästan varje dygn skickar den ryska militärmakten in missiler och drönare – de senare kan räknas i hundratal – mot ukrainska städer. Ofta är målen civila. Det är en brutal verklighet som är svårbegriplig för oss i Sommarsverige.
Den ryska krigföringen är tragisk på fler än ett sätt. Den brittiska underrättelsetjänsten uppskattar att över en miljon ryska soldater hittills dödats eller skadats i kriget – bland annat för att den ryska arméledningen betraktar de egna soldaterna som kanonmat och gör väldigt lite för att hålla nere förlusterna.
Antalet dödade och skadade soldater på den ukrainska sidan antas vara lägre. Några exakta siffror finns inte att tillgå. De civila offren i Ukraina kan åtminstone räknas i tiotusentals. Miljontals har utöver det tvingats att lämna sina hem.
Vladimir Putins initiala plan var att ta över grannlandet på bara några veckor. Det skulle ske genom att luftlandsätta trupper direkt i Kiev. Putin, liksom de flesta bedömare i omvärlden, räknade med att Ukraina skulle vara militärt chanslöst. Det visade sig vara en felkalkylering. Försöken att slå ut den ukrainska statsledningen misslyckades och den militära operationen mot Kiev blev ett fiasko. Det ryssarna lyckades med initialt var att erövra relativt stora landområden i södra Ukraina som låg oförsvarade. Sedan dess har man bara lyckats rycka fram marginellt, till priset av enorma förluster.
Kriget är nu inne på sitt tredje år och ser i nuläget inte ut att få något slut inom överskådlig tid. Det är inte bara en tragedi i vanlig bemärkelse. Putin framstår även som tragisk i den mening de gamla grekerna tilldelade begreppet. Hans initiativ ser nämligen ut att bara kunna leda till förödelse, även ur ett ryskt perspektiv.
Hade den initiala planen lyckats hade Putin indirekt kontrollerat ett grannland med 40 miljoner invånare, intakt med industri och naturresurser. Moskva räknade med att kunna inrätta en marionettregim och att befolkningen gradvis skulle tvingas finna sig i det. Man räknade också med att det fanns många ukrainare som inte brydde sig om huruvida de inhemska oligarkerna styrdes från Moskva, att korruption och skendemokrati skulle vara det normala.
Den så kallade militära specialoperationen var förstås rättsvidrig i alla bemärkelser. Men den hade stärkt Ryssland geostrategiskt och ökat makten hos det korrupta oligarkvälde Putin bossar över om den gått i lås. I stället har Putin lyckats med att ena den ukrainska befolkningen, korruptionen har minskat och de sympatier som fanns för den ryska saken i Ukraina har tillintetgjorts.
Putins krig har samtidigt försvagat bägge länderna ekonomiskt. Han har skapat det blodigaste kriget i Europa sedan andra världskriget och därmed på eget bevåg krossat sin egen dröm om en ryskdominerad gemenskap mellan Moskva och Kiev – troligen för all framtid.
Det är osannolikt att den ryska krigsmakten klarar att erövra hela Ukraina. Det man främst har kapacitet till i dagsläget är att förstöra saker från luften. I den mån man vinner mark är det sönderbombade ruiner och åkrar. Det är inget man bygger ett imperium på.
Det Moskva nu ägnar sig åt inte är alltså inte ens logiskt ur erövrarstatens synpunkt. Den främsta resursen i en modern ekonomi är människorna som den ryska armén tvingat på flykt.
Om en befolkning vägrar att låta sig styras utifrån är det sällan värt att erövra landet. Ett viktigt skäl till att västländerna avvecklade sina kolonier var att man insåg att det inte längre lönade sig att försöka kontrollera främmande länder med fientligt inställda befolkningar. Att erövra tomma städer och slätter är dock inte särskilt mycket klokare, speciellt när det sker till priset av enorma militära och ekonomiska förluster.
Nazitysklands offensiv i öst led av en liknande felkalkyl redan från början. Man var ute efter jordbruksmarken och naturresurserna, men planerade utrota befolkningen som bodde där. En extrem överskattning av markens värde i en industriell ekonomi. Åttio år senare borde detta faktum vara ännu mer uppenbart. Det är också troligt att ledarna i Kreml förstår detta. Ändå klarar de inte att få ett slut på kriget. Tyvärr finns här ett inslag av att kriget blivit ett självändamål. Så länge det fortgår kan man skärpa kontrollen över den egna befolkningen. Krigshetsen och propagandan tjänar också syftet att brutalt kunna slå ned på oppositionella röster. Man behöver inte heller hantera problemet med stora grupper av hemvändande soldater som lätt skulle kunna skapa oroligheter.
Det starkaste motivet för Moskva att fortsätta är dock att man inte vill se ett fritt och starkt Ukraina. Inte i första hand för att det skulle vara ett militärt hot mot Ryssland – utan för att det skulle vara ett skyltfönster för en annan samhällsmodell i ett land som de flesta ryssar betraktar som likartat Ryssland språkligt och kulturellt. När man inte kunde införliva Ukraina i den ryska maktsfären riktar man in sig på att förstöra landet. Det är en lika brutal som tragisk logik.
Ryssland har styrts som en maffiastat under i stort sett hela sin historia, även om ideologin för att legitimera det har skiftat högst väsentligt. Att det ryska folket skulle få för sig att det finns ett bättre sätt att organisera samhället är helt enkelt makthavarna i Kremls värsta mardröm.
