Revolutionen kommer inte att sändas på tv. Uttrycket myntades av den amerikanske spoken word-poeten Gil-Scott Heron i början av 1970-talet. De stora mediebolagen ansågs gå maktens och kapitalet ärenden. Folkliga protester skulle aldrig ges en rättvisande bild. Att revolutionen skulle komma från vänster var underförstått.
I dag lever vi i en helt annan politisk-medial verklighet. De stora mediebolagen har inte längre samma dominerande ställning över människors verklighetsuppfattning. Internet och sociala medier har gjort det möjligt för vem som helst att ta upp konkurrensen. Om någon från 1970-talsvänstern hade hört talas om det hade de troligen hälsat utvecklingen med glädje.
Men paradoxalt nog har den nya mediesituationen i stället gynnat högern – inte i första hand den traditionella högern utan den nykonservativa och populistiska höger som i Sverige bärs upp av Sverigedemokraterna och i USA av Maga-rörelsen runt Donald Trump. För det är där den ”revolutionära” eller åtminstone samhällsomdanande kraften återfinns idag, och den har tekniken på sin sida.
I ett reportage i den socialistiska tidningen Flamman beskriver Mathias Wåg, själv med ett förflutet inom extremvänstern, hur de han kallar extremhögeraktivister skickligt använder sig av korta filmklipp för att sätta bilden av sina politiska motståndare. Han tar upp exemplet med ”Kryckmannen” en excentrisk medelålders man från Irak som ofta synts i Palestinademonstrationerna utanför Riksdagen. Kryckmannen görs till symbol för demonstranterna som grupp.
Bland frilansfilmarna återfinns Nick Alinia som nyligen uppmärksammades för att tillsammans med SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud ha filmat några unga bråkmakare från vänsterkanten i Stockholms tunnelbana. Men även Christian Peterson, mest känd för att ha filmat och trakasserat forskaren och före detta extremvänsteraktivisten Tobias Hübinette. De säljer i sin tur in sina filmer till SD:s nätbaserade mediekanal Riks med stort genomslag.
Internetskribenten Myra Åhbeck Öhrman utvecklar i samma text fenomenet som med en amerikansk term kallas ”lolcows”, hur udda individer från motståndarsidan som lyfts fram och paketeras för korta klipp på Facebook, Youtube och Tiktok. Det blir till en slags dokusåpamobbning för en ung publik.
Att lyfta fram det sämsta från motståndarsidan är inget nytt inom politiken. Men den nya tekniken ger helt andra möjligheter att sätta det i system, i synnerhet när det sker helt utan pressetiska hämningar. Filmklipp är dessutom ett oerhört kraftigt verktyg för propaganda.
Ett skäl till att både radio och tv redan i sin barndom blev statliga monopol i de flesta västländer är just att man insåg sprängkraften i etermedier. Ljud och bild talar till känslan på ett helt annat sätt än text.
Om någon minns något i dag av tidigare justitieministern Laila Freivalds (S) så är det bilderna av hur hon skäller ut ett antal journalister och fotografer i sin egen trappuppgång för 25 år sedan.
På liknande sätt är tidigare invandrarministern Birgit Friggebo (L) mest ihågkommen för sitt misslyckade försök att inför tv-kamerorna stämma upp till allsång i Rinkeby Folkets hus 1992. Mediernas makt att sätta bilden av en politiker i ett kort filmklipp är med andra ord inte heller det något nytt. Det nya är att vem som helst med tillräckligt driv kan göra det om och om igen. Metoden används i dag inte bara mot makthavare utan kan riktas mot politiska motståndare utan någon som helst maktposition men som kan fungera som symbol för ”den andre”.
En mörkare sida av fenomenet är att de som utsätts inte sällan får ta emot verbala hot och okvädningsord digitalt. Det kan med andra ord utnyttjas för att tysta motståndare, speciellt dem med små eller inga resurser. Exemplen på rent våld är som tur är få i sammanhanget. Åtminstone i Sverige. Men i större sammanhang är detta ännu ett steg bort från idealet om en offentlighet som präglas av försök till förnuftig diskussion mellan oliktänkande. Textkulturens nedgång är på så sätt ett reellt hot mot en rationell offentlighet.
Man kan fråga sig varför den nya högern visat sig så mycket skickligare på att använda den nya tekniken än den aktivistiska vänstern. En ofta framförd förklaring är att vänstern sedan 1970-talet haft bättre tillgång till de officiella medierna. Man har satsat på institutionerna medan utvecklingen gynnat de digitala nätverken. I takt med att vänstern tonat ned sin kritik mot kapitalismen som ekonomiskt system och i stället fokuserat på kulturell status och kulturkrigsfrågor har den dessutom haft lättare att komma in i finrummen. Men man har gjort det till priset av att man förlorat sin rebellstatus, inte minst bland unga män.
Vänsterns huvudsakliga strategi har i huvudsak handlat om att moralisera och stämpla ut motståndare som oetiska och oberörbara, därav inflationen i extremiststämplar och olika försök att gå på meningsmotståndarnas uppdragsgivare och arbetsgivare i stället för att bemöta i sak. Det är dock en taktik som bara fungerar om man kan dominera offentligheten och få andra att skämmas. Högerstrategin att måla ut motståndaren som okunnig eller knäpp kan på ett annat sätt göras från en svagare position, även när den i praktiken påminner om mobbing.
För den som värnar en rationell och i förlängningen demokratisk offentlighet är dock inte den här utvecklingen något att hurra över. Vänsterns moraliserande har länge undergrävt möjligheten att bedriva rationell diskussion. Doktrinära socialister avfärdar till och med värdet av att argumentera med motståndarsidan på ett principiellt plan. Samtal har inget demokratiskt egenvärde, det ses som en liberal floskel till för att dölja maktkampens verklighet. Trots att få i dag är doktrinära socialister har attityden levt kvar. Den här oförsonligheten och kampmoralen har tagits över av den nya högern, som inte bara vänt vänsterns verktyg mot dem själva utan dessutom utvecklat och förfinat dem.
Medieutvecklingen har dessutom drivit på polariseringen. Att göra ned motståndaren blir närmast ett självändamål i socialmedier-ekonomin där identitet- och grupptillhörighet slår argument och självrannsakan. Det handlar om vilka karaktärsdrag som stärks. Att försöka lösa samhällsproblem blir underordnat när känslorna sätts i första rummet. Verkliga problem kräver komplex förståelse och görs bäst i tråkiga textbaserade utredningar – raka motsatsen till det grupp- och bildtänkande som den nya tekniken gynnar.
Att politiken görs till underhållningsvåld kommer också förr eller senare att spilla över på hur samhället styrs i praktiken. Riks är exempelvis en växande maktfaktor inom SD. Donald Trump kom som bekant från tv-underhållningsvärlden och tog över politiken i USA. Resultatet av att bildsättningen blir så central i relation till det faktiska politiska hantverket måste inte omedelbart leda till vanstyre. Men det gör det mycket svårare att granska makten på ett rationellt sätt, vilket på sikt förstås gör styret sämre. Demokratin försvagas.
Mångfalden av mediekanaler är ett svagt motvärn. För när argumentationen ersätts av propaganda gynnar det oftast den med mest resurser att synas och svagast hämningar. Acceptansen för opposition blir låg, först gentemot andra politiska krafter, därefter i den egna rörelsen. Bilder och filmklipp åt massorna, text och analys i bästa fall förbehållet en liten maktelit.
Revolutionen lär inte sändas på tv den här gången heller, men den kan mycket väl ske på Tiktok. Då är det tröga politiska maskineriet att föredra. För oavsett medieform är det troligaste utfallet av revolutionär förändring som alltid skendemokrati och despoti.
