När SCB släppte sina senaste indikatorer (28/7) om det ekonomiska läget blev siffrorna en chock. Under årets andra kvartal minskade bruttonationalprodukten, BNP, med hela 1,5 procent jämfört med föregående kvartal. Tittar man i stället på samma tid förra året är bilden än värre: BNP är 2,4 procent lägre än i fjol.
Trots inledningsvis goda siffror under årets andra kvartal, då ekonomin till och med växte (SVT 30/5), skedde ett kraftigt fall i juni på 1,4 procent som drog ned den totala utvecklingen. Trenden går åt fel håll och det får konsekvenser för människor. SR rapporterade kort därefter (1/8) att antalet konkurser är högre än på tio år. Under juli månad ökade dessa med 49 procent jämfört med samma tid i fjol.
Trots nedgången har regeringen hittills inte agerat med några större finanspolitiska stimulanser eller strukturreformer för ökad tillväxt. Både höst- och vårbudgeten hölls strama för att inte spä på inflationen. Det finns dock åtgärder som regeringen skulle kunna ta till ändå.
Den viktigaste är att sänka arbetsgivaravgiften. Det har länge efterfrågats av landets företagare eftersom kostnaden är ett av de största hindren för att få verksamheten att växa. Avgiften på 31,42 procent är bland de högre i Europa, och en allt större del är en ren skatt. Den allmänna löneavgiften utgör i dag över en tredjedel av den totala arbetsgivaravgiften och kan sänkas utan att några sociala förmåner påverkas.
En sänkning skulle inte heller öka inflationen eftersom den möjliggör för företagen att sänka priserna utan att det påverkar vare sig vinstmarginal eller de anställdas löner. Konjunkturinstitutet bedömde i vintras (8/12) att sänkt arbetsgivaravgift till och med kan sänka inflationen.
En annan välbehövlig reform vore att utöka jobbskatteavdraget. Det har bara en liten påverkan på inflationen eftersom arbetstagarna då inte behöver begära lika stora löneökningar för att få ekonomin att gå ihop. Det skulle dessutom få fler personer att ta ett arbete, vilket minskar bördan för statsfinanserna och leder till större välstånd.
Slutligen borde regeringen omgående genomföra Tidöavtalsreformen att skattebefria de 300 000 första kronorna på investeringssparkonton. Det skulle uppmuntra fler att börja spara vilket dels minskar kortsiktig konsumtion – och därmed inflationen – dels skulle stärka deras privatekonomi på längre sikt.
Regeringen fokuserar av förståeliga skäl på de dagsaktuella kriserna och att få igenom Tidöavtalets reformer. När dessa är på plats och kriminal- och migrationspolitiken har stramats upp behövs dock ett nytt framgångsrikt program till nästa val. En välmående ekonomi, med fler i arbete och som ger fler familjer mer pengar kvar i plånboken, vore en bra start – motsatsen ett stort ideologiskt misslyckande.
