Förra veckan höjde Riksbanken återigen styrräntan som med nuvarande 3,75 procent är den högsta på femton år. "Ny information, som att tjänstepriserna ökar oväntat snabbt och en svagare krona, tyder på att inflationen dämpas långsammare än väntat", skriver Riksbanken som flaggar för ytterligare höjningar. Det blir allt svårare att förstå vad Riksbanken sysslar med. Inte minst eftersom inflationen sjunkit snabbare än vad Riksbanken förväntade sig för en månad sedan.
I vanliga fall har inflationen drivits upp av att samhället rullat på bra med blomstrande affärer, löneökningar och konsumtion högre upp i behovstrappan. Kanske inte alltid lyxkonsumtion, men i alla fall mer av sådant som inte bara är livets nödtorft. Bra tider, helt enkelt. Den pengarullning som då ätit upp kronans värde har gått att kyla av med räntehöjningar.
Så är inte fallet nu. Nu drivs inflationen av sådant människor inte kan välja bort. Ökade priser på mat, energi och – mycket på grund av Riksbankens räntehöjningar – boende. Under perioder i år har de räntehöjningar Riksbanken beslutat om för att bekämpa inflationen ironiskt nog visat sig vara det som mest ökat inflationen. Det finns alltså inget att kyla av. Tvärtom eldar Riksbanken på problemen.
Vi ska också minnas att den största risken för en långsiktig inflationsspiral är löner som ökar mer än produktivitetsökningen. Och med de kraftigt höjda levnadskostnader Riksbanken skapar kommer obönhörligen krav på högre löner.
Lägg därtill att det råder förskjutning i tid när det gäller styrräntans inverkan på lån med rörlig ränta, vilka sätter grundplåten för resten av hushållens konsumtion. Många lån med rörligt ränta har ju i praktiken en tremånaders fördröjning, vilket gör att Riksbankens räntehöjningar inte slår igenom direkt. När både hushåll och näringsliv plågas av höjda räntor och kronan är på väg mot skräpvaluta på grund av det hämmade näringslivet är det tydligt att Riksbankens räntehöjningar på grund av sin hårdhet är kontraproduktiva.
Därför bör Riksbanken sluta bygga sina beslut på en enda godtycklig gräns av en enda parameter, alltså max två procent av konsumentprisindex utan påverkan från bolåneräntor. För inflationsmålet är väldigt märkligt hanterat. Det är Riksbanken själv som hittat på att det ska vara två procent, och nu behandlar det som om det vore kommet från Gud. Varför är det så viktigt att slå sönder människors ekonomi för att nu nå målet när det inte alls var viktigt innan valet i fjol?
När Riksbanken misslyckas får politiken träda in, och till exempel sänka arbetsgivaravgiften. Om denna sänks förs företagens kostnadsminskningar vidare till hushållen och inflationen minskar. En dryg tredjedel är ju till och med ren skatt och innebär att sisådär 300 miljarder kronor årligen går direkt in i statskassan utan koppling till socialförsäkringar och pensionssystem. Skärpning anbefalles. Vitsen med politiker och riksbank är ju att de ska mildra konsekvenserna av kriser, inte förvärra dem.
