Den politiska konfliktlinjen mellan traditionell vänster och höger håller på att upplösas i Europa. I Tyskland samregerar socialdemokrater och konservativa ännu en gång – otänkbart för bara några decennier sedan, numera nödvändigt. I Frankrike måste vänstern ständigt ge sitt stöd till borgerliga politiker för att förhindra Marine Le Pen från att styra landet.
Det är inte annorlunda i Östeuropa.
Det polska presidentvalet, som precis avslutades, är ett exempel på det som sker. Den forna vänstern, som är helt slagen i spillror, är ett tredje hjul i den liberalkonservativa koalition som styr landet. I den första omgången av presidentvalet samlade samtliga vänsterkandidater inte mer än tio procent av väljarna.
Men det som sker nu är att den polska högern, i bredare bemärkelse, håller på att förändras och ritar om den ideologiska kartan. En ny generation högerpolitiker, födda på 1980-talet och uppvuxna i en digital politisk era, står för förändringen.
I opinionsmätningarna innan valet såg det ut som att den styrande koalitionens kandidat, Rafał Trzaskowski, tryggt skulle vinna. Hans motståndare, Karol Nawrocki, från Lag och Rättvisa (PiS), det tidigare nationalkonservativa regeringspartiet, låg efter.
I Polen har presidenten en avgörande roll genom sin vetorätt mot motioner som läggs i sejmen, den polska riksdagen. Den sittande liberalkonservativa regeringen behövde erövra presidentposten för att enklare få igenom sin politik. Men som ofta är fallet i europeiska val nuförtiden händer underliga saker till höger som förändrar politiken.
Efter den första omgången av presidentvalet, då liberalen Trzaskowski vann, fördubblades väljarantalet som röstade på Nawrocki. Partiet Konfederacjas väljare, som i första omgången gav sin kandidat Sławomir Mentzen (född 1986) nästan 15 procents stöd, ställde sig bakom Nawrocki, och valet var avgjort.
I Polen finns ett mönster som går igen i hela Europa. I storstäder finner man vänsterväljare samt moderata mitten-högerväljare, liberaler och liberalkonservativa, ofta hörande till äldre borgerliga partier. På andra sidan, i mindre orter, på landsbygden, bland arbetarklassen och de med lägre utbildning, finner man de socialkonservativa högerväljarna. Detta gör att de urbana väljarna, oavsett om de står till vänster eller höger politiskt, måste enas för att kunna behålla makten.
Konfederacja och liknande partier i Europa förändrar detta. Deras stöd är utspritt över hela Polen och inte koncentrerat bland äldre landsbygdsbefolkning. De nya högerväljarna i Polen är i mindre utsträckning geografiskt avgränsade, eftersom de har vuxit upp i en digital era. Deras väljare är i 20-års åldern, inte gamla kyrkobesökare. Om de lägger sin tyngd bakom en kandidat, vilket nu skedde i Polen, så avgör de val.
Om Konfederacja överhuvudtaget nämndes i svensk eller västeuropeisk press under valrörelsen så var det med en enkel beskrivning, "den polska extremhögern". Men ett sådant begrepp, förklarar nästan ingenting av vad det är för parti - och rörelse - det handlar om.
Presidentkandidaten Sławomir Mentzen har under valrörelsen ständigt talat om en minimal stat, behovet av liberal ekonomisk politik och den europeiska elitens avstånd från det polska folket. Hans kampanj har nästan helt utspelats i sociala medier. Han har, liksom den nya högern i Rumänien, gått emot de etablerade partiernas stöd till Ukraina och Nato.
Mentzen är visserligen även socialkonservativ ut i fingerspetsarna, exempelvis är han svuren abortmotståndare, men han är en modern sådan och har talat till unga väljare på ett sätt som de äldre konservativa inte klarar av. På vissa sätt liknar han Argentinas libertarianske president Javier Milei eller Donald Trump.
Etablerade vänster- och högerpartier i länder som Polen, Tyskland och Frankrike vet inte riktigt hur de ska svara på våra lokala Mileis och Trumps. Den tillfälliga strategin är att sluta leden, lägga gamla konflikter bakom sig och enas – för ”Europa”, ”demokratin” och ”rättsstaten", de framställer vägvalet som ett mellan demokrati och diktatur i Europa.
Det kan låta som en rimlig strategi. Men den tycks snarast stärka motståndarna. Deras popularitet är nämligen en konsekvens av att etablerade partier fjärmat sig från stora grupper av väljare.
När de gamla partierna nu förklarar för väljarna att de står inför valet mellan demokrati och diktatur, bekräftar det snarast uppstickarnas tes: Makten är rädd och försöker därför skrämma dig.
