Med en vecka kvar till folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap mördades parlamentsledamoten, och EU-vännen, Jo Cox efter ett väljarmöte i hennes valkrets i norra England. För många i Sverige för det tankarna till mordet på Anna Lindh dagarna före folkomröstningen om euron 2003.
Jo Cox var kvinna, idealistisk och engagerad i flyktingfrågor. Den sorts politiker som har en inkorg full av hot.
Det påstås att mördaren ropade "Britain first", namnet på en högerextrem politisk organisation innan han attackerade Cox. Andra rapporter talar om mördaren som en man med en historia av psykisk ohälsa.
Även om det visar sig att motivet inte var politiskt kommer mordet ofrånkomligen att tolkas in i en tid av politisk polarisering. För inte ens ensamma galningar lever i ett politiskt vakuum.
När politiska konflikter allt oftare formuleras i termer av liv och död eller nationens överlevnad, vilket förekommer både i den brittiska utträdeskampanjen och i det svenska invandringsmotståndet, kommer någon förr eller att tolka budskapen bokstavligt. Och det gäller även när det i grunden handlar om legitima frågeställningar om invandringens omfattning eller överstatlighet i det europeiska samarbetet.
Den politiska debatten i Europa präglas alltmer av frågor om kultur och identitet, vilket skapar avgrundsdjupa klyftor. För någonstans i bakgrunden finns ofta en känsla av att inte längre leva i samma värld som sin politiska motståndare.
Det blir tydligt i den brittiska folkomröstningskampanjen där viljan och förmågan att förstå den andra sidans argument är fullständigt frånvarande. Kanske kan det jämföras med hur många i Sverige som förespråkar en liberal migrationspolitik inte förstår sig på de som står för motsatsen, och bakom varje åsiktsyttring som inte stämmer överens med den egna ser ett annalkande 1930-tal.
När vi gråtit och tröstat varandra återstår en fråga: Hur ska vi i Europa 2016 kunna lära oss att leva med varandra?
