Sanningskommission, smaka på ordet. Det är en sammansättning av två saker som egentligen bör hållas strikt åtskilda. Å ena sidan sanningen – en fråga för forskare, historiker och intellektuella – å andra sidan kommission, en av makten utsatt kommitté.
På torsdagen meddelade ordföranden i ”Sanningskommissionen för det samiska folket” – den tidigare FN-diplomaten Anders Lidén – att han avgår. Han är den andre ordföranden som lämnar posten, efter att bara ha suttit ett år på den. Kommissionen tillsattes av den rödgröna regeringen efter ett initiativ från Sametinget.
Enligt Svenska Dagbladets ledarskribent, Peter Wennblad, som talat med källor närstående kommissionen handlar det i grunden om en konflikt kring dess roll (SvD 31/10). De samiska representanterna har redan slagit fast vad kommissionen ska komma fram till, och att det ska mynna ut i en politisk kravlista som bygger på kompensation för oförrätter begångna i historien.
Den här sammanblandningen av roller är djupt problematisk. Kommissionens arbete beskrivs i kvasivetenskapliga termer som att den genomför en historisk kartläggning. I själva verket har man ensidigt slagit fast att samerna har tolkningsföreträde av hur deras historia ser ut. Man kontrollerar inte fakta utan röstar om vad som är sant och vad som skett i historien. Det kan låta helt barockt, men liknande sanningsrelativism har på sina håll tyvärr tagit sig in även i forskningen kring politiskt känsliga ämnen som minoriteters ställning. Det är inte konstigt att det uppstår konflikter när själva verklighetsbeskrivningen blir en fråga om politisk förhandling.
Anders Lidén förnekar i en intervju på Kommissionens hemsida att en specifik konflikt med de samiska representanterna skulle ligga bakom hans avgång. Till SVT säger han dock att ”Vi har haft lite olika syn på hur vi taktiskt ska gå tillväga helt enkelt”. Notera ordet ”taktiskt”, till synes oreflekterat utgår Lidén från att det främst är ett politiskt uppdrag han haft trots att Kommissionens arbete kläs i dräkten av att kartlägga historien.
Fram till ganska nyligen ansågs det grundläggande för en liberal demokrati att hålla isär historia, vetenskap och politik. Det har dock mer och mer kommit att luckras upp. Med politisk uppbackning från rödgröna politiker har postkoloniala perspektiv och aktivister tagit över historieskrivningen i känsliga frågor. Det underminerar förstås förtroendet för samhällets institutioner om det inte går att lita på verklighetsbeskrivningen från officiellt håll.
Hela idén med universitetens oberoende har vilat på insikten att makt korrumperar sanningen. När forskningen politiseras eller lyfts över i politiska kommissioner är det inte längre forskning vi talar om utan statligt sanktionerad propaganda. Resultatet blir skarpare politiska konflikter, populärt kallat polarisering, när man inte ens kan komma överens om utgångspunkterna för vad som hänt. Det leder till att ”Fake News” får spridning när man inte längre kan lita på staten.
Självfallet har det förekommit övergrepp mot den samiska minoriteten. Men en riktig historiker skulle sätta in dem i sitt historiska sammanhang, i syfte att förstå vad som skett. Historievetenskap handlar nämligen inte om att moralisera. Många grupper kan sägas ha blivit ofördelaktigt behandlade genom historien utan att det anses ska ligga till grund för politiska krav i dag.
Ett grundläggande problem med all postkolonial teori är också att den utgår från faktiska historiska förtryck som förekommit men glömmer att alternativet aldrig varit någon orörd edens lustgård. I princip alla så kallade naturfolk har haft egna hierarkier och utstötningsmekanismer. Att mötet med "civilisationen" per definition är dåligt är en romantiskt färgad, rousseansk idé - ironiskt nog samma slags idé som låg bakom den "Skansen-politik" gentemot samerna som i dag ses som en del av förtrycket.
Vad det visar är att själva idén att man kan ställa kollektiva moraliska och politiska krav med utgångspunkt i historien alltid blir en förvanskning av historieskrivningen. Vem bär skulden för vad och enligt vilken måttstock flera generationer senare? Svenska arbetare och bönder i Norrbotten?
Det är bara att instämma i Peter Wennblad krav att Sanningskommissionen borde läggas ned. En borgerlig regering borde inte finansiera och legitimera ren ideologiproduktion av det här slaget, ensidiga perspektiv som syftar till att stärka en liten grupps ekonomisk-juridiska privilegier på andras bekostnad.
