Män blir pappor när de får barn medan kvinnor blir projektledare. Det visar en studie utförd vid Örebro universitet, vilket blev till en nyhet i veckan. Det var väl ingen nyhet, tänker säkert somliga läsare.
Redan 2009 kom ju debattboken ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten, och sedan dess har kvinnor suckat över att de tvingas ta det övergripande ansvaret för familjen, allt från planering av middagsbjudningar och bokning av semesterhus till införskaffande av vantar-mössor-fleecetröjor-och-överdragsbyxor i rätt storlek till de två eller tre barnen.
Men möjligen tillför studien ändå lite ny detaljkunskap – och en nyckel till lösning, fast kanske inte den som forskarna, Jenny Alsarve och Terese Glatz, antyder.
Studien omfattar bara tolv heterosexuella, tillika välutbildade, medelklasspar. Och det är ju inte mycket, men värdet ligger i att intervjuerna spänner över ungefär 12 år. Paren intervjuades innan de fick barn, sedan ett par år därefter, och slutligen när det äldsta barnet blivit elva och det även fanns småsyskon.
Alla uttryckte inledningsvis en önskan om ett jämställt föräldraskap, men alla vittnar också om att de med tiden blivit mindre jämställda och särskilt med hänsyn till det kognitiva, samordnande, planerande arbetet. Kvinnorna blev projektledare medan männen...inte blev det.
På sociala medier har jag sett somliga (män) mena att det nog mest handlar om kvinnor med kontrollbehov som vill ha allt på sitt sätt. Men läser man studien framträder en annan bild, där projektledarskapet inte handlar om perfektionism utan om att någon faktiskt måste ha koll på helt grundläggande saker, som barnens scheman, presenter till barnkalas och den stundande söndagsmiddagen med svärföräldrarna.
Så fort man har ett par tre barn kräver familjevardagen rätt mycket planering, och de flesta kvinnor jag känner (förlåt för anekdotisk bevisföring, men om en forskningsstudie kan bestå av tolv likartade par, kan jag frimodigt hänvisa till min bekantskapskrets) är inga kontrollfreaks. De har bara bättre koll på veckokalendern och är oftare de som påminner om vilka barn som ska hämtas var och vilka skolböcker och träningskläder som ska med de olika dagarna.
Tänk att det blir så till och med i familjer där föräldrarna vill leva jämställt. Så fruktansvärt hårt strukturerna sitter, eller hur? Det är i alla fall forskarnas förklaring. Normerna och könsrollerna.
Men tänk om det är idén om hur jämställdhet ska uppnås som är fel, tänk om ambitionen att dela precis lika på allt lägger grunden för ojämställdheten. För väldigt snabbt kommer flertalet män till korta när det gäller omsorgen om det lilla barnet. Visst har man hört om par som flaskmatar sin bebis för att pappan ska kunna vara lika involverad som mamman.
Men de flesta tycker trots allt att hälso- och anknytningsfördelarna väger tyngre. Ofta är det även mamman som är hemma med barnet den allra första tiden, vilket förstärker den primära anknytningen. Hon följer barnets alla små utvecklingssteg, och noterar alla behov på ett sätt som det är svårare för en pappa att göra. Måhända är jag fördomsfull nu, men är det inte också så att de flesta kvinnor intresserar sig mer för vilka kläder deras små bebisar har än vad män gör?
Redan där, under nattamningen och i klädesaffären, läggs grunden för det ojämställda familjelivet. Den välutbildade, jämställda kvinnan börjar irritera sig över att deras partner inte är lika engagerad i kläder och omsorg: Varför är det bara jag som ser att alla små tröjor blivit för små, eller lägger märke till och googlar lillens eksem och utslag?
Och så är obalansen etablerad, missnöjet och tillkortakommandet. Männen tar måhända ett halvt steg tillbaka. Lite lättade och lite kuvade. Om idealet är att man ska dela lika på allt, som många av paren uttrycker i intervjuerna, kommer familjelivet för de flesta att inledas med ett misslyckande.
Den feministiska analysen säger att papporna därför måste anstränga sig ännu mer för att ta lika stort ansvar för kroppslig omvårdnad och klädinköp; då ska nog resten också lösa sig och det mentala arbetet fördela sig mer jämnt. Jag tror att det är tvärtom, och att lösningen ligger i att resonera som ”Anders” i studien. Han ser att hans fru står för planeringen för barnens vardag och anstränger sig därför för att sköta matlagningen, och inte bara själva tillredningen, utan även planering och inhandling.
Om en man som vill leva jämställt är medveten om att mamman sannolikt kommer att ta lite större ansvar för omvårdnaden av de små barnen, då sätter han genast igång med att planera andra delar av familjelivet. Han funderar ut lämpliga semesterplaner och är den som bokar sommarhus. Han kanske inte går på babyrytmik (eller så gör han det) men han börjar ganska tidigt tänka på vilka aktiviteter som skulle passa barnet och familjen, liksom vad som finns på orten. Han kollar upp skolor, föreslår gemensamma helgaktiviteter och börjar tänka på julklappar redan i november, både åt barnen och åt svärmor.
Delat ledarskap kan vara en bra sak – i alla fall om båda drar åt samma håll men var för sig har lite olika ansvarsområden.
