Under konventet Folk och Kultur, som hölls tidigare i år, diskuterades kulturens roll i krigstid. En självklar utgångspunkt är att staten ska vara förberedd på att skydda historiska byggnader, kyrkor och målningar vid attacker. En annan, lite svårare aspekt, handlar om hur kulturutövare kan bidra till bred försvarsvilja i tid av beredskap och krig.
Sett i backspegeln går det att följa hur motsvarande engagemang såg ut i en annan tid. Vid det andra världskrigets utbrott, visade den svenska staten ett nymornat intresse för filmproduktionen som en del av landets psykologiska försvar. Makthavarna såg ett verktyg för sammanhållning. 1940-talet blev mycket riktigt en blomstringstid för inhemsk film: en svensk film i veckan premiärsattes genom hela årtiondet. Det var en oöverträffad storhetstid, i alla fall kvantitativt sett.
De svenska beredskapsfilmerna utfaller i tre kategorier. Den första är militärfarsen, en unik svensk filmgenre som dominerade decenniet före kriget. Folkhemmet lovade social rörlighet och mobiliteten anas i de rollbyten som sker i beredskapsövningarna. När arbetaren blir befäl över direktören suddas gamla hierarkier ut. I höjd med det lyckliga slutet har en ny, klassöverskridande, gemenskap etablerats.
Livet på luckan är tjo och tjim. När våra grannländer blir ockuperade, skapas militärfilmer med ett väsentligt större allvar. Kriget är nära och faran verklig. De som vågar sig upp i luften och ut till sjöss är hjältarna. Ytterligare en bit in i kriget kommer de historiska allegorierna. De är öppet antinazistiska. I handlingen skildras hotet från en förtryckande övermakt, utmanad av en motståndsrörelse vars medlemmar sätter sina liv på spel.
Mest mental beredskap och uthållighet byggde emellertid en numera bortglömd karaktär i en annan typ utav film. Skådespelaren Edvard Persson, gestaltade alltid den tjocke och fridsamme skåningen som hasade runt i trätofflor och skapade god stämning på kalas med smörgåsbord. Han gjorde elva sådana filmer mellan 1939–1945. Samtliga sågs av miljonpublik. Beredskapsandan präglar dem alla.
Där finns kärleken till den svenska naturen och tacksamheten för maten som jorden ger, om vi bara tar hand om den. Det är byn och familjen som ger trygghet, när ”en samling dårar satt vår värld i brand”. Det sjunger Persson år 1939 i ”Kalle på Spången”, där han spelar gemytlig krögare och gåsapåg som gärna talar om vikten av att hålla ihop. Denna film blev ett effektivt motståndsverktyg för de ockuperade Köpenhamnarna.
I mer än ett och ett halvt år gjorde danskarna det till hederssak att hålla fullt i salongen när ”Landsvejskroen” (som den hette på danska) visades på den stora biografen i Nörreport. På så vis förhindrade de att krigsmakten ersatte den svenska berättelsen om ett liv i frihet, med en tysk propagandafilm.
”Det är kulturen som formulerar hur totalförsvaret ser ut”, säger Per Enerud, rådgivare vid Myndigheten för psykologiskt försvar, med anledning av seminariet vid Folk och kultur. Kulturen formar en idé om en gemenskap och där gemenskap finns, där finns också motståndskraft. Vår tid är en annan och medierna nya, men vårt land behöver bygga motståndskraft och gemenskap igen. Operationen brådskar.
