Den 1 januari nästa år införs fastighetsnära insamling av avfall (FNI). FNI innebär att samtliga fastighetsägare i landet är ålagda att tillhandahålla insamlingskärl för förpackningar av papper, plast, metall samt färgat och ofärgat glas, plus då förstås matavfall och det restavfall som blir kvar.
Tanken med FNI är att människor ska ha tillgång till sina egna sopkärl för förpackningar och inte behöva söka upp någon av de återvinningsstationer som står uppställda här och var.
Lagstiftningen exemplifierar tre sätt på vilka en välmenande statsmakt trakasserar medborgarna till begränsad miljönytta och stora kostnader.
Det första sättet att trakassera kan kallas ”bäst i klassen-syndromet”. Lagstiftningen om FNI är regeringens svar på EU:s avfallsdirektiv från 2018, som styr mot en cirkulär ekonomi. EU-direktivet binder medlemsländerna vid att öka återvinningen av avfall, men lämnar det upp till länderna att bestämma hur målen ska nås.
Det är Sverige som har bestämt sig för en standardiserad och långtgående systemlösning med mängder av sopkärl i anslutning till enskilda fastigheter. Andra EU-länder har valt andra lösningar, exempelvis genom förbättrad industriell sortering av avfallet som samlas in och ett ökat producentansvar för att använda lättsorterade förpackningar.
Sverige är bäst i Europa på att ta hand om hushållsavfallet så att det inte hamnar på soptippen (deponi). Problemet ur ett cirkulärt perspektiv är att vi bränner avfallet för fjärrvärme och elproduktion. Tyskland satsade från början på återvinning, och det är deras modell som bildar underlag för EU:s avfallsdirektiv. Ambitionen med FNI är att vi så snabbt som möjligt ska komma i kapp Tyskland också i fråga om återvinning.
FNI blir dock dyrt för fastighetsägarna, förfular miljöerna, flyttar buller och stök från återvinningsstationerna närmare hushållen och skapar fler sopbilstransporter i närområdet. Även om FNI redan har hunnit införas på flera ställen kvarstår de svåra platserna: tänk småhusområden som Änggården trånga innerstadsmiljöer och enskilda vägsamfälligheter som behöver bygga ut infrastrukturen så att sopbilarna kan komma fram.
Sammantaget prioriterar FNI värdet cirkulär ekonomi framför alla andra välfärdsvärden, bäst i miljöklassen alltså!
Det andra sättet att trakassera medborgarna kan kallas ”fördummande förminskning”. FNI har kritiserats i debattartiklar från både höger (Timbro) och vänster (Tiden). Svaren från vd:n för kommunernas gemensamma bolag Avfall Sverige har på typiskt kommunikationsmanér talat om ”förbättrad service”, att ”förändringar är jobbiga”, att syftet är gott och att utvärderingarna från de (enkla) ställen där FNI genomförts är positiva [LÄNK 4 och LÄNK 5]. Ingen gång tar man upp de värdedilemman som lagstiftningen aktualiserar.
Det tredje sättet att trakassera kan kallas ”flykt från ansvar”. Vd:n för Avfall Sverige får förstås gärna försvara FNI, men för genomlysningen hade det varit bättre om också de ansvariga politikerna som drivit fram lagstiftningen bröstat kritiken. Jag tänker framför allt på de tidigare miljöministrarna Karolina Skog, Isabella Lövin och Annika Strandhäll.
Till sist ett förslag till rikspolitikerna som sitter på beslutsmakten i dag: Det är inte för sent att skademinimera. Börja med att skjuta fram sista genomförandedatum några år i tiden.
