I Agenda var jämställdhetsintegreringen nyligen ämne för debatt. Annika Strandhäll (S) kritiserade jämställdhetsminister Nina Larsson (L) för att integreringen tappat fart. Styrningen har försvagats, ansåg Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson. Stämmer det?
För någon vecka sedan lämnade Jämställdhetsmyndigheten (JäMy) en samlad rapport till regeringen angående just det som tv-debatten gällde. I den känns det snarare som om tiden stått still. Sammanställningen berättar att de forskningsfinansierande myndigheterna fortfarande ställer krav på köns- och genusperspektiv i utlysningar och på inkomna ansökningar. Vetenskapsrådet sägs fortsätta utbilda ledamöter i omedvetna fördomar, trots att programmet för länge sedan konstaterades vara kontraproduktivt. I rapporten listas lärosäten som ställer strikta krav på att kursplaner, litteraturlistor och undervisningsmaterial beaktar jämställdhet.
De högskolepedagogiska kurser som universitetslärare måste genomgå, har obligatoriska inslag av normkritik, genusteori och maktkritisk analys. Intern fortbildning i rätt slags genusperspektiv är alltjämt standardförfarande. Det finns, visar sammanställningen, gott om HR-personal och Lika villkors-ombud som ”stöd i processen”. Det betyder ett byråkratiskt system av interna kontrollinstanser som både bevakar och driver jämställdhetsintegreringen.
Om allt detta berättar JäMy ännu en gång utförligt. Om annat är myndigheten fortsatt tyst.
Eventuella konflikter mellan jämställdhetsintegreringen och den akademiska friheten nämns inte med en stavelse. Inte heller berörs risken för att tystnadskultur eller självcensur breder ut sig, trots att det finns dokumenterade exempel som visar att det är normstyrningens baksida. Myndigheten understryker i stället vikten av en ”gemensam förståelse” av jämställdhet. Medarbetarna ska tänka lika om programmet och insatserna. Därför är det viktigt att aktivt adressera ”omedvetenhet”, i form av tvekan eller felaktiga föreställningar. Kritik är i denna logik detsamma som motstånd.
Det är korrekt att något trots allt har ändrats i jämställdhetsintegreringen. Där har Annika Strandhäll rätt. År 2023 tonades redovisningsplikten ner i regleringsbreven. Det markerar ett skifte och är ett steg i rätt riktning. Men i övrigt är det mesta ännu sig likt så här i slutet av mandatperioden. Genusdoktrinen tjänar stadigt som jämställdhetsintegreringens rättesnöre när de kommer till myndigheter, universitet och högskolor.
I rapporten upprepar JäMy dessutom en önskan om ett förnyat integreringsuppdrag för ”tydligare resultatinriktad styrning” av myndigheterna. JäMy vill fortsätta ”förändra strukturer, normer och attityder”. Med andra ord upprätthålla genusdoktrinen via checklistor, handledningsstöd och workshops.
Ändringen av regleringsbrevet är en liten justering, men den indikerar att en högerregering vill något annat än en röd-grön när det kommer till jämställdhetspolitiken. En tydligare markering vad gäller integreringen vore önskvärd inför en kommande mandatperiod. Ska Jämställdhetsmyndigheten få fortsätta putta universitetsväsende och övriga myndigheter framför sig eller tar det stopp?
